Tuff höst för Macron!

President Macron´s regering har fått rejäl motvind.

  • Ekonomin stagnerar. Förväntan är en tillväxt på ca 1,5-1,7 % för 2018, förra året hade Frankrike en tillväxt på 2,3%.
  • Inflationen ökar och förväntas nå 2,3 % under året.
  • Arbetslösheten är kvar på höga nivåer, ca 8,8 % och minskar ej.
  • En annan nyhet är att skattefridagen utföll starkt negativt för Frankrike, mest skatt i hela Europa.

Sammantaget leder detta till att utrymme för reformer minskar drastiskt och hotar många av de reformer som Presidenten har förespråkat.

Tidningen Le Figaro har tillsammans L´Institut économique Molinari publicerat en analys när skattefridagen inträffade i de olika Europeiska länderna;

När har privatpersonen betalt skatt färdigt i olika europeiska länder? ;

  1. Frankrike 27 juli
  2. Österrike 18 juli
  3. Belgien 17 juli
  4. Tyskland och Grekland 10 juli
  5. Italien 8 juli
  6. Sverige 23 juni
  7. Nederländerna 21 juni
  8. Finland 19 juni
  9. Polen 15 juni

Var betalar man minst skatt? ;

  1. Cypern 27 mars
  2. Malta 10 april
  3. Irland 26 april
  4. Storbritannien 8 maj
  5. Luxemburg 30 maj
  6. Danmark 31 maj

I denna undersökning har man tagit medianlön för ensamstående, beräknat skatt, sociala avgifter (både för arbetstagaren och företaget) och moms som beräknats på en genomsnittlig konsumtion. Genom detta förfarande får man ett datum när betalningar till staten är avklarad och resterande del av året är inkomst för individen. Det finns flera andra beräkningssätt, denna metod är intressant därför den sätter länderna i förhållande till varandra.

Franska arbetsgivare klagar på att man har svårt att konkurrera på den Europeiska arenan då de har stora pålagor. Detta blir tydligt i ovan nämnda analys. Frankrike behöver minska de statliga utgifterna, men var skall detta ske? Under det första året har inget konkret presenterats.

En annan intressant analys är hur mycket arbetsgivaren måste erlägga för att arbetstagaren skall få 100 Euro;

  1. Frankrike 131 Euro
  2. Tyskland 109 Euro
  3. Italien 106 Euro
  4. Medel inom EU 84 Euro
  5. Spanien 77 Euro
  6. Storbritannien 54 Euro

Flera stora reformer skall presenteras under hösten och utrymmet för dessa förändringar hotas och sannolikt måste Macron prioritera hårt. Idag meddelade dessutom Nicolas Hulot, en populär Miljöminister att han avgår. Ingen bra start på hösten.

 

 

 

Har Macron´s trovärdighet skadats av Benalla-skandalen?

President Macron´s trovärdighet är ifrågasatt och han står inför en av sina största motgångar. En medarbetare, Alexandre Benalla, som arbetar med presidentens säkerhet, deltog i första maj-demonstrationerna som observatör och brukade övervåld mot flera av demonstranterna. Helt emot regelverket, förstås.

Macron gick till val på att förändra fransk politik i grunden och skapa en transparant ledning som skulle stå för moral och hederlighet. Hans parti skulle vara ett föredöme. Macron har givits namnet Jupiter, gudarnas gud, i den romerska mytologin. Han skulle stå utanför det politiska käbblet och leda landet med en tydlig moralisk kompass. Det är här ”Benalla-affären” kommer in.

Man kan uppfatta att Macron har försökt att skydda en nära medarbetare. ”Benalla-fallet” lämnades inte till domstol för prövning och Alexandre Benalla fick två veckors avstängning från sin tjänst.

Nyheterna beskriver att allt styrs via Macron och att han är väldigt delaktig i alla beslut och aktiviteter. Han arbetar dygnet runt och han bör rimligtvis ha deltagit eller varit medveten om det som hände under demonstrationerna.  Här ligger misstanken att presidenten har försökt att skydda en medarbetare och att han centraliserar makten och skyddar ”de sina”. De politiska motståndarna använder händelsen för att misskreditera Presidenten.

Macron är inte ensam. Det franska folket är på sin vakt och reagerar så snart landets president försöker skydda sina olagliga förehavanden. Några exempel:

Valéry Giscard d´Estaing mottog diamanter från Bokassa, tidigare diktator för Centralafrikanska republiken. Den franske presidenten företog flera resor dit och fick diamanter i olika omgångar. Dessa behöll presidenten utan omsvep och de registrerades aldrig som gåvor till franska staten. Det blev naturligtvis en politisk skandal och en bidragande orsak till att Francois Mitterand vann valet 1981.

Mitterand i sin tur skapade en egen underrättelsetjänst som hade till uppgift att avlyssna motståndare, media och kritiska röster.  1985 exploderade en bomb på fartyget Rainbow Warrior; Greenpeace båt som skulle utföra en aktion mot Moruroa-atollen. En person dog. Enligt uppgifter hade Mitterand sanktionerat aktionen.

Även den forne presidenten Jacques Chirac har figurerat i ett dussintal processer och blev också dömd 2011 till 24 månaders villkorligt fängelsestraff. Domen gällde fiktiva anställningar när han var borgmästare i Paris.

För lite över tio år sedan misstänks Nicolas Sarkozy ha mottagit 50 miljoner euro från diktatorn Muammar Khadaffi, Libyen. Det var ett bidrag till Sarkozys valkampanj 2007. Utredning pågår.

I regel brukar det komma fram en mängd oegentligheter inför de franska presidentvalen. Några andra som stupat på mållinjen inför presidentval är Alain Juppé, Dominique Strauss-Kahn och Francois Fillion.

De som fallit tyngst är de som sagt sig stå för en förändring av nuvarande sätt att regera; de som säger sig stå för transparens, inga fördelar för närstående, inga förturer för kompisar, ett rent ledarskap. De faller hårdare än andra. Både Fillion och Macron står för detta nya ledarskap. Det är också det som gör att det blir problematiskt när misstankar finns om att det inte gått rätt till i processerna. Helt klart är att Macrons varumärke och eventuellt också hans förutsättningar att genomföra de önskade förändringarna har fått sig en törn.

Jag kan förstå att fransmännen är vaksamma på alla misstankar om oegentligheter eftersom historien visar att många oegentligheter har begåtts. Ni som är intresserade kan läsa om politiska-ekonomiska skandaler i fransk historia på denna länk: https://fr.wikipedia.org/wiki/Liste_d%27affaires_politico-financi%C3%A8res_fran%C3%A7aises

Fransmännen vårdar verkligen sitt språk

I Frankrike är det ständigt en diskussion om engelska ord i det franska språket. President Macron får mycket kritik när han talar engelska på officiella resor internationellt. Han höll ett tal i Tyskland i höstas på engelska och kritiken var inte nådig, en fransk president talar alltid franska, punkt. Franskan är ett världsspråk.

Jag minns på 1980-talet när Frankrike i lag kvoterade hur mycket utländsk musik som fick spelas i radio. Jag tror att det var 60 procent fransk musik och 40 procent utländsk musik mest engelsk musik.

Nedan följer en liten översättning av engelska förkortningar till franska. Det blir ibland lite roligt, men språkligt korrekt, naturligtvis. När man säger EU till en fransman säger han/hon, Ètats-Unis, quoi?!

Det kan bli dråpligt om en svensk diskuterar biståndsfrågor och berättar om den statliga svenska myndigheten SIDA. Fransmännen blir förbryllade, en statlig myndighet som sysslar med bistånd och samtidigt hanterar en av våra allvarligaste infektionssjukdomar, AIDS. Quoi?!

Engelska Franska
Nato = North Atlantic Treaty Organization Otan = Organisation du Traité de l’Atlantique Nord
   
AIDS = Acquired Immune Deficiency Syndrome SIDA =  Syndrome d’immunodéficience acquis
   
Walkie-Talkie Talkie-Walkie
   
EU = European Union UE = Union Européenne
   
UN = United Nations NU = Nations Unies
   
MRI = Magnetic resonance imaging IRM = L’imagerie par résonance magnétique
   
UAE = United Arab Emirates EAU = Émirats Arabes Unis
   
US = United states EU = États-Unis

Det finns säkert många fler som ni själva kan komma på. Delge mig i så fall. I de flesta fall ändrar man bara på bokstävernas ordning, men det är bra att komma ihåg så man slipper detta ständiga ”quoi!?”

Varför är franska regeringen I kris?

Eller storm i ett vattenglas?

Le Monde publicerade en artikel den 18 juli där en medarbetar i Élysée Palatset (presidentens arbetsplats), Alexander Mr Benalla, brukade våld mot en demonstrant den 1 maj. Mr Benalla arbetar med presidentens säkerhet vid resor och offentliga framträdanden.

Därefter har det pratats om denna händelse hela dagarna och i varje nyhetssändning. Står rapporteringen i proportion till händelsen, tveksamt. Det är sommar, nyheterna få, många på semester, nyheter skapas, TV stationerna skall fylla programmen, och riksdagen höll på att diskutera en reformering av konstitutionen, vilket de som befinner sig där inte vill höra talas om.

En hel del fel har begåtts i denna härva och många skyller på varandra. Inrikesministeriet beskyller Polisen för att inte ha agerat, polisen skyller på Presidentens kabinett, sedan tar man tillbaka en del beskyllningar som var felaktiga, en riktig soppa. Beskyllningar och sanningar haglar.

Oppositionen försöker att få det till är att Presidenten eller hans omgivning skall ha försökt att skydda Mr Benalla. De har också sagts att det finns en hemlig enhet som opererar på uppdrag av presidenten och att Mr Benalla är en del av denna organisation!

Vad som är fakta är att han troligen brukat övervåld mot en demonstrant, han hade fått en uppmaning att delta i övervakning av demonstrationen från Polisen, dessa har utrustat honom. Han har mottagit en övervakningsvideo från någon inom Polisen där det framgår att han troligen brukar övervåld. Han blev rapporterad dagen efter händelsen och ärendet skickades mellan olika myndigheter för att slutligen hamna hos Presidentens kabinett och Mr Strozda. Denna beslutade att stänga av Mr Benalla i 14 dagar utan lön, det var straffet. Här var misstaget nr 1 (det skulle ha skickats till domstolen). Lönen som drogs in togs från ej utbetalda semesterdagar sedan 2007, misstag nr 2.

En juridisk utredning startade och Mr Benalla häktades, därefter häktades 3 poliser som utelämnat den videosekvens där man ser övervåldet. Utredning pågår.

L `Assablée National, Riksdagen, har tillsatt en utredning där alla beslutsfattare som är involverade i soppan framträder och berättar sin sanning. Denna har pågått hela veckan. Alla politiska motståndare till Macrons parti ”En Marche” deltar och är närvarande i denna utfrågning. Det är första gången man kan se en tydlig politisk front mot Macron.

Det finns en välkänd sanning som säger att om man har problem på en front skall man försöka skapa problem för motparten på en annan front.

Macron har utlovat en del förändringar i Riksdagen, minska antalet ledamöter med 30 %, -173 ledamöter, införa att 15 % av ledamöterna kommer in genom proportionella val. Övriga kommer in som tidigare genom majoritetsval. Vidare skall man ej få sitta i riksdagen mer än 12 år, tre val. Dessa förslag är en del av de konstitutionella förändringar som skulle ha diskuterats i riksdagen. De som sitter i Riksdagen vill naturligtvis inte förlora sina platser och bli arbetslösa.

Debatten om konstitutionella förändringar startade i Riksdagen den 10 juli och skulle pågå i två veckor. När nyheten om Mr Benalla exploderade i media gick ledamöterna i oppositionen i taket. Man vägrade debattera förändring av konstitutionen och startade debatt om Mr Benalla i riksdagen istället. Detta ledde till att debatten i Riksdagen på lördag kväll den 21 juli om konstitutionen fick avbrytas, senare under helgen beslutade regeringen att återuppta diskussionen om konstitutionen i september. Man avbröt förändringsarbetet.

Så kortsluter man systemet och skjuter upp något som man eventuellt skulle drabbas negativt av.

Vi får se om detta stoppar Macrons reformiver, jag skulle tro att han är mer motiverad än någonsin.

Är Mr Benalla affären bara en förevändning för att uppnå något annat?

Charles De Gaulle sade redan på 60-talet att Frankrike är ostyrbart.

Frankrike är ett fantastiskt land med diskussioner i stort och i smått, alla har en åsikt, ingen är överens, alla är säkra på att deras syn är den rätta. En utmaning för mig som kommer från samsynens, kompromissernas och mellanmjölkens förlovade land Sverige. Jag börjar mer och mer gilla fransmännens härliga motstånd mot allt och alla.

”Comment voulez-vous gouverner un pays où il existe 258 variétés de fromage ? Général Charles De Gaulle » Hur skall man kunna regera ett land som har 258 olika ostsorter?

Varje fransman har sin uppfattning vad som är bra eller inte bra, därför skapar man sina egna ostar och har en klar åsikt varför den är den bästa. Svårt att styra ett sådant folk.

Man är emot mycket i detta land; automatisk avläsning av elförbrukning (Linky), sänkta hastighetsbegränsningar till 80 km/h, man fortsätter att strejka på SNCF fastän lagen är antagen, man protesterar mot radiomaster, man protestera mot att skatt skall dras vid källan, man strejkar så fort det finns tillfälle, man strejkar när man blir uppsagd, man strejkar när företaget utlokaliserar arbete, man protesterar i allmänhet då man känner sig pådyvlad något.

Jag lyssnar en del på radio och diskussionerna går höga i Les Grand Gueules (Storkäftarna) eller hos Eric Brunet, båda på RMC. Det som frapperar en är att man argumenterar högljutt, använder alla retoriska knep, man är osams, man skriker, man ringer i gonggong för att lugna ned deltagarna, man konstaterar att man är oeniga, men debatten fortsätter. I Sverige får var och en tala till punkt, man avbryter inte, man får utveckla sitt resonemang in absurdum, man ställer inte följdfrågor. Var och en pratar i sin ”bubbla”. Här är debatten som champagne, en konstart, det bubblar, den skall sköljas ned med varsamhet och man värnar om debatten som konstart.

Här respekterar man ”motståndaren”, man kan avsluta och säga, ”den killen var påläst, han argumenterade bra, diskussionen var på en bra nivå, hans retorik var intressant, men jag delar inte hans slutsatser.

Det är underbart med kulturella skillnader

Ny hastighetsbegränsning i Frankrike

Frankrike har dubbelt så många döda i trafiken i jämförelse med Sverige. Sverige har halverat antal döda i trafiken på 15 år, nu skall Frankrike försöka få ned antalet dödsolyckor och personskador.

Från den 1 juli införs hastighetsbegränsning på 80 km/h på alla D och N vägar i Frankrike, det är ca 40 % av vägarna i Frankrike. D står för Routes Départementales och N står för Routes Nationale. Enda undantagen är om det finns mitträcken, eller stålvajer som skiljer vägbanorna, där införs ej hastighetsbegränsningen.

Varje år dör det ca 3 700 personer i trafiken, i ca 28 % av dödsolyckorna finns alkohol med i bilden, 26 % beror på hastighetsöverträdelse.

När man själv kör i trafiken slås man av motorcyklisternas körsätt. De kör livsfarligt på alla sätt och vis. Speciellt på Rivieran, knappt 20 % av alla döda utgörs av denna grupp i trafiken, 670 personer varje år.

Kostnaderna för individen, samhället och familjerna är enorma, 30 000 personer blir allvarligt skadade, 48 000 har lättare skador, totalt nästan 78 000 personer drabbas årligen.

I mitten på 70-talet var det ca 18 000 döda i trafiken, så nog har det gått framåt. Jag minns själv i slutet av 80 talet då man körde på Promenade des Anglais i Nice runt 100-110 km/h och följde trafikrytmen. Idag är det 50 och alla följer detta, i stort sett.

I radio och TV protesteras det vilt för denna hastighetsinskränkning, många är upprörda. Som en som sade, ”nu kan jag inte köra om långtradarna och lastbilarna”, just det.

Tågstrejken i Frankrike fortsätter

I veckan röstades lagförslaget igenom i Franska Parlamentet, Assemblée National för att förändra SNCF i grunden. Lagen har sedan skickats till Senaten för översyn och den röstades igenom igår.  Det innebär att nu är alla beslut fattade för att genomföra de framförhandlade förändringarna som Regeringen har eftersträvat.

De förändringar som lagen innebär är att SNCF skall bli ett aktiebolag med staten som ägare till 100 %, ange datum för att konkurrensutsätta tågtrafik i Frankrike, slutligen förändra anställdas anställningsvillkor. Den sistnämnda förändringen är enbart för nyanställda.

Regeringen kommer med andra ord applicera dessa förändringar.

Fackföreningarna har tidigare meddelat att de kommer att strejka till den 28 juni och idag meddelade CGT och SUD-rail att de kommer att fortsätta strejken även in i juli månad.  De önskar behålla trycket på regeringen när man skall diskutera detaljerna i en del förslag. Några andra fackförening, CFDT och Unsa, har meddelat att de avser att avsluta strejken.

Man undrar när de tar sitt förnuft tillfånga. SNCF har tidigare sagt att man beräknar kostnaden för strejken till ca 600 miljoner Euro till slutet av juni. CGT och SUD Rail som önskar fortsätta strejken kommer att välja datum för de stora semesteravgångarna i juli månad. Det positiva är att ca 10-15 % av de anställda strejkar, dock förhöjd andel för lokförare och inom tågövervakning.

Det franska folket verkar inte bry sig så mycket, man har hittat andra transportmöjligheter, bussar, bil delning och arbetskamrater. Det intressanta är att de hårda fackföreningarna nog förlorar på deras agerande i det långa loppet, folket är rätt så trötta på deras attityd.

Störningar kommer att uppstå i södra delarna av Frankrike och runt Paris även i juli månad.

Hur finansieras de franska fackföreningarna?

Att hitta uppgifter om deras finansiering är inte transparant för utomstående. En rapport till Franska Riksdagen utarbetades av Nicolas Perruchot 2011, vilken begravdes av ett utskott. Man fick inte majoritet bland utskottets medlemmar att publicera denna rapport. En del uppgifter har läckt från denna rapport till media och det finns lite uppgifter om fackens ekonomi.

Man kan konstatera att det är, ”big business”, vilket de inblandade parterna helst önskar inte skall bli offentligt. Man räknar med att facken kostar företagen och samhället ca 3,8 miljarder Euro per år. Man tror att facken har stora förmögenheter som man disponerar och används vid strejker och demonstrationer. Enligt uppgifter i Le Figaro Magazine har t.ex. CGT ca 1 miljard Euro och CFDT ca 600 miljoner Euros i tillgångar som kan användas i syfte att protestera mot arbetsgivare.

I Frankrike är det ca 2,6 miljoner som är fackligt organiserade, vilket utgör ca 8 % av de anställda. 50 000 personer arbetar på heltid med fackliga frågor på företagen och offentlig förvaltning. Enligt en uppgift i Le Figaro Magazine var det 3 miljoner strejkdagar under 2016, näst mest inom OECD.

Medlemmars avgifter står för bara ca 4 % av fackföreningarnas inkomster resten är intäkter från andra källor samt kostnader som arbetsgivare står för. Man behöver inte medlemmar för att finansiera sina aktiviteter.  För några år sedan fanns det en samsyn på vad som skulle förändras bland fackföreningarna, nu är det inte lika tydligt. De olika förbunden agerar mer självständigt och det pågår en maktkamp mellan de stora facken. Många har dessutom ordförandeval under året. CFDT anses idag som mer förändringsbenägna och välvilliga att samarbete för att skapa ett mer modernt samhälle. De växer och är det största förbundet i Frankrike inom privat näringsliv.

Det har börjat uppstå en debatt om finansiering av facken, en del anser att facken biter handen som föder de fackliga organisationerna genom massiva strejker och aktioner. Detta skadar företag, samhället och Frankrikes image i världen. Det är företag, publika organisationer samt regeringen som bidrar till deras ekonomi. Transparensen är noll och ingen har insyn i fackens ekonomi.

De fackliga medlemsavgifterna står för ca 111 – 161 miljoner Euro per år. (I detta ingår annonsintäkter och finansiella intäkter med ca 6 miljoner Euro).  Man får statliga och regionala bidrag på ca 175 miljoner Euro per år. Det finns en löneskatt om 0,016 % på lönebeloppet för samtliga anställda på företag som går till bransch-, arbetsgivar- och arbetstagare organisationerna, detta inbringar ca 80-90 miljoner Euro per år till facken. Man får bidrag för partssammansatta kommissioner med ca 123 miljoner Euro per år. MEDEF arbetsgivarorganisationen får ca 20 miljoner Euro som inkomst av denna löneskatt, branschorganisationerna får ca 17 miljoner Euro.

Totalt innebär detta att de fackliga organisationerna delar på ca 410-460 miljoner Euro per år i intäkter. Den stora kostnaden som tillkommer är kostnader för fackliga arbetsuppgifter på företagen och offentlig förvaltning, man räknar med att det kostar ca 3,5 miljarder Euro per år. I detta ingår arbetstimmar, lokaler, utrustning etc. för facken ute i företagen och offentlig förvaltning.

Inom energisektorn i Frankrike finns ett förbund som heter La Caisse centrale d´activités sociala (CCAS) och som kontrolleras av CGT.  De mottar 1 % av omsättningen från alla energiföretag som bidrag till sin verksamhet, vilket utgör ca 380 miljoner Euros per år. De har ca 3 800 personer anställda. Finns ingen insyn hur dessa pengar används.

Facket inom EDF äger ett slott i Alpes-Maritime som heter Château d `Agecroft som ligger i Mandelieu och är deras konferens- och semestererbjudande till anställda.

En tidning La Canard Enchaîné uppgav att en facklig pamp hade en månadslön på 17 000 brutto per månad, tidigare hade man privatchaufförer etc. Det liknar storföretagare.

Det är mao företag och staten som finansierar facken i hög grad, samtidigt ser facken till att stoppa all utveckling och förändringar samt lamslår samhället. Ytterligare en paradox.

Vem betalar de strejkande i Frankrike?

I Sverige råder fredsplikt då avtalen gäller mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är endast under avtalsförhandlingen som strejkrätt råder. Detta avtal kom till stånd genom Saltsjöbadsavtalet efter kriget pga. de många strejkerna.

I Frankrike har man rätt att strejka då man anser att det är befogat. Strejkerna är vanligt förekommande och idag pågår 15 strejker på nationell nivå enligt ”C´est la Grève”, http://www.cestlagreve.fr/.

I Frankrike är de få som är organiserade i fackliga organisationer, det är bara ca 8 %. Det är det tredje minst organiserade landet enligt en rapport från OECD. Men kallar man till strejk så blir anslutningen betydande även av de som inte är med i facken.

I motsats till Sverige har man inga stora strejkkassor i Frankrike, det är de strejkande som får betala strejken i de flesta fall. Det finns 5 stora förbund som har en större tyngd och status, CFE-CGC, CFDT, CFTC, CGT och CGT-FO. Det finns ytterligare 4 förbund med en annan förhandlingsstatus, allt som allt räknar man med ca 9 förbund.

Endast ett förbund har en strejkkassa, CFDT, de förfogar över ca 125 miljoner Euro i strejkkassa och garanterar att de strejkande får cirka minimilön (SMIC), det vill säga 1 188 € netto i månaden. Man har en karensdag.

I det privata minskar lönen proportionellt med antalet strejkande timmar.

För de offentligt anställda avräknas 1/30 av lönen vid strejk. Vid strejk mer än 4 timmar avräknas m.a.o. en dag, mindre än fyra timmar avräknas en halvdag. En betydligt fördelaktigare beräkning för de offentligt anställda, normalt arbetar man 22-23 dagar per månad.

Tidigare kunde man förhandla om hur man skulle hantera de dagar man inte arbetade med arbetsgivaren. Man kunde ta en del strejkdagar som semester, eller ta ut kompdagar, alternativt att man drog de dagar som strejken pågått under en längre tid för att minska den ekonomiska smällen för de strejkande. Det var en punkt som hanterades vid slutförhandlingen innan man avblåste strejken mellan parterna. Idag är det tuffare och man är inte längre lika ”snäll”. Det är i princip bara bland de privatanställda som man idag kan diskutera denna punkt.

Arbetsgivaren har rätt till att lockouta de anställda vid strejk och det händer inom det privata näringslivet. Inom den offentliga förvaltningen har det aldrig hänt att man lockoutat anställda när strejk pågår.

Man har en insamling igång på nätet för de strejkande järnvägsarbetarna, idag har man samlat in 1 miljon euro och det är drygt 25 000 givare. Det räcker inte långt när det är ca 25 -40 000 personer som strejkar varje dag.

För facken söker man nog en lösning på hur man skall komma ur denna konflikt, Regeringen har ingen avsikt att ändra sig. Det blir nog den ekonomiska verkligheten för de strejkande som gör att strejken får en lösning.

En frågeställning som skall diskuteras och som kan få strejken att avblåsas, gäller hur SNCF´s enorma skuld på 45 miljarder Euro hanteras när man blir konkurrensutsatt. Möte äger rum den 7 maj med regeringen och man är positiv att lösa frågan. Facken önskar konkreta svar på hur mycket som skall försvinna av denna skuld. Hittar parterna en lösning så kan nog strejken få ett avslut, om inte kommer den att fortsätta ett bra tag till. Regeringens problem är att om man övertar skulden så påverkar det budgetunderskottet och här måste man finna en lösning.

Macron fortsätter transformeringen av Frankrike.

Business as usual? Verkar vara Macron´s svar på alla protester i samhället. Riksdagens arbete fortsätter och nya förslag diskuteras och debatteras utan att man diskuterar de strejker som pågår i landet. Macron genomför statsbesök och går på som vanligt, just nu är han i USA och träffar Trump.

Studenterna protesterar och försöker att skapa en stämning som påminner om 1968, med hjälp av facken och professionella bråkmakare. Det motsägelsefulla i hela denna protestaktion är att de som strejkar på universiteten önskar bevara något gammalt, de vill inte förändra. 1968 var det tvärtom, då ville studenterna förändra det gamla samhället, politikerna motsatte sig, studenterna fick brett stöd från de olika parterna och något nytt skapades.

När det gäller SNCF fortsätter riksdagsarbetet, man har givit grönt ljus till Regeringens föreslagna förändringar. Förslaget har nu översänts till Senaten för översyn och beslut. Om inget nytt tillkommer i Senaten är besluten fattade. Regeringen kommer att köra igenom denna förändring. Frågan är nu hur facken skall kunna rädda sitt ansikte och komma ur situationen utan att bli svagare? Några av de stora facken står inför kongresser och val av ordförande under sommaren och hösten, man kan ju undra om de genomförda strejkerna också är ett internt politiskt spel i de olika facken? Strejken får färre och färre deltagare, idag är det ca 17 % som strejkar mot 33 % för någon vecka sedan.

Frågan om strejk är en knepig fråga i Frankrike, man drabbas som resenär men anser att de ju måste ha rätt att strejka för att försvara uppnådda fördelar. Det är en ganska bred uppfattning, även bland unga.

Ledorden i fransk författning är ” Liberté, égalité, fraternité”, ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. När det gäller arbetsmarknadens ojämlikheter upplever man inte att det finns någon orättvisa. En del jobbar till 52 års ålder och andra behöver jobba till 62 års ålder, det har man förhandlat sig till och därmed rätt till, man förstår inte alltid logiken. Hur är det möjligt när ledorden är centrala i all fransk kommunikation?

Den stora bataljen kommer att komma under hösten/vintern när man skall reformera det Franska pensionssystemet. Diskussionerna startade i veckan. Systemet är idag i stor obalans och går med underskott. Man har ca 40 olika pensionssystem på arbetsmarknaden, dessa skall sammanföras till ett enda. Det skall bli jämlikt och jämförbart oavsett var man arbetar. Inom detta område ”drabbas” alla som arbetar och här kan det uppstå stora friktioner. Övergångsperioden kommer att bli avsevärd, men med fransmännen vet man att det blir protester oavsett.

Är Macron en opopulär president?

Om man tittar på undersökningar är det fler som tycker att han utför ett dåligt arbete än de som uppskattar hans arbete. Vad händer om man jämför honom med tidigare presidenter efter ett års arbete?

Macron har 42 % (2018) som tycker att han gör ett bra arbete, Hollande hade vid motsvarande tidpunkt 21 % (2013), Sarkozy 28 % (2008) och Chirac hade 58 % (2003). Hur skall man tolka detta? Fransmännen är missnöjda oavsett politisk färg?

Man anser att Macron genomför sina vallöften 57 %, medan Hollande hade 24 % och Sarkozy 35 %.

Samtliga % skulle vara mycket bättre för Macron om han inte hade genomfört en skattehöjning för pensionärer på 1,7 %, (RSG höjdes). Det är en stor grupp, ca 16 miljoner som drabbas av detta, men som skall kompenseras genom en sänkning i höst av Taxe D´Habitation. Pensionärerna tror inte att man blir kompenserad fullt ut, därav protesterna.