Charles De Gaulle sade redan på 60-talet att Frankrike är ostyrbart.

Frankrike är ett fantastiskt land med diskussioner i stort och i smått, alla har en åsikt, ingen är överens, alla är säkra på att deras syn är den rätta. En utmaning för mig som kommer från samsynens, kompromissernas och mellanmjölkens förlovade land Sverige. Jag börjar mer och mer gilla fransmännens härliga motstånd mot allt och alla.

”Comment voulez-vous gouverner un pays où il existe 258 variétés de fromage ? Général Charles De Gaulle » Hur skall man kunna regera ett land som har 258 olika ostsorter?

Varje fransman har sin uppfattning vad som är bra eller inte bra, därför skapar man sina egna ostar och har en klar åsikt varför den är den bästa. Svårt att styra ett sådant folk.

Man är emot mycket i detta land; automatisk avläsning av elförbrukning (Linky), sänkta hastighetsbegränsningar till 80 km/h, man fortsätter att strejka på SNCF fastän lagen är antagen, man protesterar mot radiomaster, man protestera mot att skatt skall dras vid källan, man strejkar så fort det finns tillfälle, man strejkar när man blir uppsagd, man strejkar när företaget utlokaliserar arbete, man protesterar i allmänhet då man känner sig pådyvlad något.

Jag lyssnar en del på radio och diskussionerna går höga i Les Grand Gueules (Storkäftarna) eller hos Eric Brunet, båda på RMC. Det som frapperar en är att man argumenterar högljutt, använder alla retoriska knep, man är osams, man skriker, man ringer i gonggong för att lugna ned deltagarna, man konstaterar att man är oeniga, men debatten fortsätter. I Sverige får var och en tala till punkt, man avbryter inte, man får utveckla sitt resonemang in absurdum, man ställer inte följdfrågor. Var och en pratar i sin ”bubbla”. Här är debatten som champagne, en konstart, det bubblar, den skall sköljas ned med varsamhet och man värnar om debatten som konstart.

Här respekterar man ”motståndaren”, man kan avsluta och säga, ”den killen var påläst, han argumenterade bra, diskussionen var på en bra nivå, hans retorik var intressant, men jag delar inte hans slutsatser.

Det är underbart med kulturella skillnader

Ny hastighetsbegränsning i Frankrike

Frankrike har dubbelt så många döda i trafiken i jämförelse med Sverige. Sverige har halverat antal döda i trafiken på 15 år, nu skall Frankrike försöka få ned antalet dödsolyckor och personskador.

Från den 1 juli införs hastighetsbegränsning på 80 km/h på alla D och N vägar i Frankrike, det är ca 40 % av vägarna i Frankrike. D står för Routes Départementales och N står för Routes Nationale. Enda undantagen är om det finns mitträcken, eller stålvajer som skiljer vägbanorna, där införs ej hastighetsbegränsningen.

Varje år dör det ca 3 700 personer i trafiken, i ca 28 % av dödsolyckorna finns alkohol med i bilden, 26 % beror på hastighetsöverträdelse.

När man själv kör i trafiken slås man av motorcyklisternas körsätt. De kör livsfarligt på alla sätt och vis. Speciellt på Rivieran, knappt 20 % av alla döda utgörs av denna grupp i trafiken, 670 personer varje år.

Kostnaderna för individen, samhället och familjerna är enorma, 30 000 personer blir allvarligt skadade, 48 000 har lättare skador, totalt nästan 78 000 personer drabbas årligen.

I mitten på 70-talet var det ca 18 000 döda i trafiken, så nog har det gått framåt. Jag minns själv i slutet av 80 talet då man körde på Promenade des Anglais i Nice runt 100-110 km/h och följde trafikrytmen. Idag är det 50 och alla följer detta, i stort sett.

I radio och TV protesteras det vilt för denna hastighetsinskränkning, många är upprörda. Som en som sade, ”nu kan jag inte köra om långtradarna och lastbilarna”, just det.

Tågstrejken i Frankrike fortsätter

I veckan röstades lagförslaget igenom i Franska Parlamentet, Assemblée National för att förändra SNCF i grunden. Lagen har sedan skickats till Senaten för översyn och den röstades igenom igår.  Det innebär att nu är alla beslut fattade för att genomföra de framförhandlade förändringarna som Regeringen har eftersträvat.

De förändringar som lagen innebär är att SNCF skall bli ett aktiebolag med staten som ägare till 100 %, ange datum för att konkurrensutsätta tågtrafik i Frankrike, slutligen förändra anställdas anställningsvillkor. Den sistnämnda förändringen är enbart för nyanställda.

Regeringen kommer med andra ord applicera dessa förändringar.

Fackföreningarna har tidigare meddelat att de kommer att strejka till den 28 juni och idag meddelade CGT och SUD-rail att de kommer att fortsätta strejken även in i juli månad.  De önskar behålla trycket på regeringen när man skall diskutera detaljerna i en del förslag. Några andra fackförening, CFDT och Unsa, har meddelat att de avser att avsluta strejken.

Man undrar när de tar sitt förnuft tillfånga. SNCF har tidigare sagt att man beräknar kostnaden för strejken till ca 600 miljoner Euro till slutet av juni. CGT och SUD Rail som önskar fortsätta strejken kommer att välja datum för de stora semesteravgångarna i juli månad. Det positiva är att ca 10-15 % av de anställda strejkar, dock förhöjd andel för lokförare och inom tågövervakning.

Det franska folket verkar inte bry sig så mycket, man har hittat andra transportmöjligheter, bussar, bil delning och arbetskamrater. Det intressanta är att de hårda fackföreningarna nog förlorar på deras agerande i det långa loppet, folket är rätt så trötta på deras attityd.

Störningar kommer att uppstå i södra delarna av Frankrike och runt Paris även i juli månad.

Hur finansieras de franska fackföreningarna?

Att hitta uppgifter om deras finansiering är inte transparant för utomstående. En rapport till Franska Riksdagen utarbetades av Nicolas Perruchot 2011, vilken begravdes av ett utskott. Man fick inte majoritet bland utskottets medlemmar att publicera denna rapport. En del uppgifter har läckt från denna rapport till media och det finns lite uppgifter om fackens ekonomi.

Man kan konstatera att det är, ”big business”, vilket de inblandade parterna helst önskar inte skall bli offentligt. Man räknar med att facken kostar företagen och samhället ca 3,8 miljarder Euro per år. Man tror att facken har stora förmögenheter som man disponerar och används vid strejker och demonstrationer. Enligt uppgifter i Le Figaro Magazine har t.ex. CGT ca 1 miljard Euro och CFDT ca 600 miljoner Euros i tillgångar som kan användas i syfte att protestera mot arbetsgivare.

I Frankrike är det ca 2,6 miljoner som är fackligt organiserade, vilket utgör ca 8 % av de anställda. 50 000 personer arbetar på heltid med fackliga frågor på företagen och offentlig förvaltning. Enligt en uppgift i Le Figaro Magazine var det 3 miljoner strejkdagar under 2016, näst mest inom OECD.

Medlemmars avgifter står för bara ca 4 % av fackföreningarnas inkomster resten är intäkter från andra källor samt kostnader som arbetsgivare står för. Man behöver inte medlemmar för att finansiera sina aktiviteter.  För några år sedan fanns det en samsyn på vad som skulle förändras bland fackföreningarna, nu är det inte lika tydligt. De olika förbunden agerar mer självständigt och det pågår en maktkamp mellan de stora facken. Många har dessutom ordförandeval under året. CFDT anses idag som mer förändringsbenägna och välvilliga att samarbete för att skapa ett mer modernt samhälle. De växer och är det största förbundet i Frankrike inom privat näringsliv.

Det har börjat uppstå en debatt om finansiering av facken, en del anser att facken biter handen som föder de fackliga organisationerna genom massiva strejker och aktioner. Detta skadar företag, samhället och Frankrikes image i världen. Det är företag, publika organisationer samt regeringen som bidrar till deras ekonomi. Transparensen är noll och ingen har insyn i fackens ekonomi.

De fackliga medlemsavgifterna står för ca 111 – 161 miljoner Euro per år. (I detta ingår annonsintäkter och finansiella intäkter med ca 6 miljoner Euro).  Man får statliga och regionala bidrag på ca 175 miljoner Euro per år. Det finns en löneskatt om 0,016 % på lönebeloppet för samtliga anställda på företag som går till bransch-, arbetsgivar- och arbetstagare organisationerna, detta inbringar ca 80-90 miljoner Euro per år till facken. Man får bidrag för partssammansatta kommissioner med ca 123 miljoner Euro per år. MEDEF arbetsgivarorganisationen får ca 20 miljoner Euro som inkomst av denna löneskatt, branschorganisationerna får ca 17 miljoner Euro.

Totalt innebär detta att de fackliga organisationerna delar på ca 410-460 miljoner Euro per år i intäkter. Den stora kostnaden som tillkommer är kostnader för fackliga arbetsuppgifter på företagen och offentlig förvaltning, man räknar med att det kostar ca 3,5 miljarder Euro per år. I detta ingår arbetstimmar, lokaler, utrustning etc. för facken ute i företagen och offentlig förvaltning.

Inom energisektorn i Frankrike finns ett förbund som heter La Caisse centrale d´activités sociala (CCAS) och som kontrolleras av CGT.  De mottar 1 % av omsättningen från alla energiföretag som bidrag till sin verksamhet, vilket utgör ca 380 miljoner Euros per år. De har ca 3 800 personer anställda. Finns ingen insyn hur dessa pengar används.

Facket inom EDF äger ett slott i Alpes-Maritime som heter Château d `Agecroft som ligger i Mandelieu och är deras konferens- och semestererbjudande till anställda.

En tidning La Canard Enchaîné uppgav att en facklig pamp hade en månadslön på 17 000 brutto per månad, tidigare hade man privatchaufförer etc. Det liknar storföretagare.

Det är mao företag och staten som finansierar facken i hög grad, samtidigt ser facken till att stoppa all utveckling och förändringar samt lamslår samhället. Ytterligare en paradox.

Vem betalar de strejkande i Frankrike?

I Sverige råder fredsplikt då avtalen gäller mellan arbetstagare och arbetsgivare. Det är endast under avtalsförhandlingen som strejkrätt råder. Detta avtal kom till stånd genom Saltsjöbadsavtalet efter kriget pga. de många strejkerna.

I Frankrike har man rätt att strejka då man anser att det är befogat. Strejkerna är vanligt förekommande och idag pågår 15 strejker på nationell nivå enligt ”C´est la Grève”, http://www.cestlagreve.fr/.

I Frankrike är de få som är organiserade i fackliga organisationer, det är bara ca 8 %. Det är det tredje minst organiserade landet enligt en rapport från OECD. Men kallar man till strejk så blir anslutningen betydande även av de som inte är med i facken.

I motsats till Sverige har man inga stora strejkkassor i Frankrike, det är de strejkande som får betala strejken i de flesta fall. Det finns 5 stora förbund som har en större tyngd och status, CFE-CGC, CFDT, CFTC, CGT och CGT-FO. Det finns ytterligare 4 förbund med en annan förhandlingsstatus, allt som allt räknar man med ca 9 förbund.

Endast ett förbund har en strejkkassa, CFDT, de förfogar över ca 125 miljoner Euro i strejkkassa och garanterar att de strejkande får cirka minimilön (SMIC), det vill säga 1 188 € netto i månaden. Man har en karensdag.

I det privata minskar lönen proportionellt med antalet strejkande timmar.

För de offentligt anställda avräknas 1/30 av lönen vid strejk. Vid strejk mer än 4 timmar avräknas m.a.o. en dag, mindre än fyra timmar avräknas en halvdag. En betydligt fördelaktigare beräkning för de offentligt anställda, normalt arbetar man 22-23 dagar per månad.

Tidigare kunde man förhandla om hur man skulle hantera de dagar man inte arbetade med arbetsgivaren. Man kunde ta en del strejkdagar som semester, eller ta ut kompdagar, alternativt att man drog de dagar som strejken pågått under en längre tid för att minska den ekonomiska smällen för de strejkande. Det var en punkt som hanterades vid slutförhandlingen innan man avblåste strejken mellan parterna. Idag är det tuffare och man är inte längre lika ”snäll”. Det är i princip bara bland de privatanställda som man idag kan diskutera denna punkt.

Arbetsgivaren har rätt till att lockouta de anställda vid strejk och det händer inom det privata näringslivet. Inom den offentliga förvaltningen har det aldrig hänt att man lockoutat anställda när strejk pågår.

Man har en insamling igång på nätet för de strejkande järnvägsarbetarna, idag har man samlat in 1 miljon euro och det är drygt 25 000 givare. Det räcker inte långt när det är ca 25 -40 000 personer som strejkar varje dag.

För facken söker man nog en lösning på hur man skall komma ur denna konflikt, Regeringen har ingen avsikt att ändra sig. Det blir nog den ekonomiska verkligheten för de strejkande som gör att strejken får en lösning.

En frågeställning som skall diskuteras och som kan få strejken att avblåsas, gäller hur SNCF´s enorma skuld på 45 miljarder Euro hanteras när man blir konkurrensutsatt. Möte äger rum den 7 maj med regeringen och man är positiv att lösa frågan. Facken önskar konkreta svar på hur mycket som skall försvinna av denna skuld. Hittar parterna en lösning så kan nog strejken få ett avslut, om inte kommer den att fortsätta ett bra tag till. Regeringens problem är att om man övertar skulden så påverkar det budgetunderskottet och här måste man finna en lösning.

Macron fortsätter transformeringen av Frankrike.

Business as usual? Verkar vara Macron´s svar på alla protester i samhället. Riksdagens arbete fortsätter och nya förslag diskuteras och debatteras utan att man diskuterar de strejker som pågår i landet. Macron genomför statsbesök och går på som vanligt, just nu är han i USA och träffar Trump.

Studenterna protesterar och försöker att skapa en stämning som påminner om 1968, med hjälp av facken och professionella bråkmakare. Det motsägelsefulla i hela denna protestaktion är att de som strejkar på universiteten önskar bevara något gammalt, de vill inte förändra. 1968 var det tvärtom, då ville studenterna förändra det gamla samhället, politikerna motsatte sig, studenterna fick brett stöd från de olika parterna och något nytt skapades.

När det gäller SNCF fortsätter riksdagsarbetet, man har givit grönt ljus till Regeringens föreslagna förändringar. Förslaget har nu översänts till Senaten för översyn och beslut. Om inget nytt tillkommer i Senaten är besluten fattade. Regeringen kommer att köra igenom denna förändring. Frågan är nu hur facken skall kunna rädda sitt ansikte och komma ur situationen utan att bli svagare? Några av de stora facken står inför kongresser och val av ordförande under sommaren och hösten, man kan ju undra om de genomförda strejkerna också är ett internt politiskt spel i de olika facken? Strejken får färre och färre deltagare, idag är det ca 17 % som strejkar mot 33 % för någon vecka sedan.

Frågan om strejk är en knepig fråga i Frankrike, man drabbas som resenär men anser att de ju måste ha rätt att strejka för att försvara uppnådda fördelar. Det är en ganska bred uppfattning, även bland unga.

Ledorden i fransk författning är ” Liberté, égalité, fraternité”, ”Frihet, jämlikhet och broderskap”. När det gäller arbetsmarknadens ojämlikheter upplever man inte att det finns någon orättvisa. En del jobbar till 52 års ålder och andra behöver jobba till 62 års ålder, det har man förhandlat sig till och därmed rätt till, man förstår inte alltid logiken. Hur är det möjligt när ledorden är centrala i all fransk kommunikation?

Den stora bataljen kommer att komma under hösten/vintern när man skall reformera det Franska pensionssystemet. Diskussionerna startade i veckan. Systemet är idag i stor obalans och går med underskott. Man har ca 40 olika pensionssystem på arbetsmarknaden, dessa skall sammanföras till ett enda. Det skall bli jämlikt och jämförbart oavsett var man arbetar. Inom detta område ”drabbas” alla som arbetar och här kan det uppstå stora friktioner. Övergångsperioden kommer att bli avsevärd, men med fransmännen vet man att det blir protester oavsett.

Är Macron en opopulär president?

Om man tittar på undersökningar är det fler som tycker att han utför ett dåligt arbete än de som uppskattar hans arbete. Vad händer om man jämför honom med tidigare presidenter efter ett års arbete?

Macron har 42 % (2018) som tycker att han gör ett bra arbete, Hollande hade vid motsvarande tidpunkt 21 % (2013), Sarkozy 28 % (2008) och Chirac hade 58 % (2003). Hur skall man tolka detta? Fransmännen är missnöjda oavsett politisk färg?

Man anser att Macron genomför sina vallöften 57 %, medan Hollande hade 24 % och Sarkozy 35 %.

Samtliga % skulle vara mycket bättre för Macron om han inte hade genomfört en skattehöjning för pensionärer på 1,7 %, (RSG höjdes). Det är en stor grupp, ca 16 miljoner som drabbas av detta, men som skall kompenseras genom en sänkning i höst av Taxe D´Habitation. Pensionärerna tror inte att man blir kompenserad fullt ut, därav protesterna.

Macron är oomkullrunkelig

Söndag kväll var det en intervju med Frankrikes President Macron och två mycket kända skjutjärnsjournalister, Edwy Penel och Jean-Jaques Bourdin. En intervju som kommer att gå till historien och användas i framtiden på journalisthögskolor i undervisningssyfte.

Historiskt har journalister haft en mycket underdånig attityd gentemot Presidenten. Frågorna har varit kända innan intervjun, frågorna har inte varit för svåra, presidenten har fått tala till punkt, det har varit som ett majestät talar till folket. Journalisterna har inordnat sig i detta förhållande. Detta är historia idag, igår var det mer som en boxningsmatch. Det var mer som en hetsig debatt än en intervju. Man hade lagt bort både det hövliga, slipsarna och de vanliga frågorna.

Presidenten angreps för allt han har genomfört eller håller på att genomföra, frågorna var tom mycket insinuerande som Macron reagerade kraftigt mot och uttryckte detta tydligt.

Vad kan man dra för slutsatser av gårdagens intervju? Journalisterna försökte att hitta svagheterna och varför många är upprörda i Frankrike idag, Macron försökte förklara sammanhangen och vad han har för långsiktig strategi. Det som är helt tydligt är att Macron har en mycket tydlig idé vad som behöver förändras och även i vilken ordning. Han gav inga konkreta svar, han har som idé att förändring skall ske genom förhandling och att alla parter skall vara delaktiga i framtagande av besluten. Det betyder inte att alla får igenom sin vilja, då blir det ingen förändring.

Det paradoxala är att fransmännen önskar tydliga svar från landets President och att denna skall fixa alla problem. Om Macron ger konkreta svar så går det ut på att förändra nuvarande regelverk och då strejkar de drabbade. Fransmännen älskar revolutioner men hatar förändring.

Han verkar driva landet mer som ett företag, en tydlig strategi, en tydlig handlingsplan, tydliga leveransdatum. De stora frågorna som behöver förändras har en tydlig tidsplan.

Macron är nog den minst populära presidenten, bara 42 % tycker att han gör ett bra arbete. Han verkar inte bry sig speciellt mycket om opinionssiffror, han vet att han blir impopulär genom att förändra samhället. Han ser fram mot att hans förändringsarbete skall leda till att Frankrike får en tillväxt och att arbetslösheten minskar till Europeiska nivåer som ger utrymme till att ta hand om sjuka, skola och löneökningar. Då kommer han att bli populär.

Han är också omtalad för sin arbetskapacitet och att han är totalt orädd för att säga sanningen, som han uppfattar den, och driva förändringar efter sin övertygelse.

Han är en annorlunda President, det är nog alla överens om. Om man gillar eller ogillar honom beror nog på politiska övertygelser.

Frankrike paradoxernas land?

Landet som skapade en omvälvande förändring i samhället, den franska revolutionen 1789, har fastnat i vinkelvolten. Landet som skapade förändring i hela Europa, kan inte förändra någonting utan stora protester, strejker och motsättningar.

Idag är det förändringar som regering och riksdag beslutar om, som leder till protester, man strejkar för att behålla uppnådda fördelar. Man strejkar för att förhindra förändring, det gäller nästan samtliga strejker som pågår i Frankrike idag. President Macron gick till val på att genomföra grundläggande förändringar, han har beskrivit dessa i en bok innan valet, han vann valet och nu genomför han sitt program som utlovades. Det paradoxala är att fransmännen är vana med att man lovar runt i valet men efter valet blir inget genomfört. Man är inte vana med att presidenten genomför det som utlovades. Många som intervjuas tycker att det sker för stora, för många förändringar, på alldeles för kort tid. Han har genomfört många reformer och många fler är på gång.

Det pågår ca 10 större strejker och protester, det är pensionärer, domare och jurister, SNCF, Air France, studenter, elektriker och gasanställda, bussförare, sophämtare, offentlig anställda, etc., den 19 april har man utlyst en generalstrejk.

Strejkar man mer i Frankrike än i andra länder? Absolut. Per 1 000 anställda strejkar man 125 dagar i Frankrike per år i genomsnitt, Belgien strejkar man 100 dagar. Genomsnitt i Europa strejkar 1 000 anställda 40 dagar per år, Tyskland 18 dagar, UK 21 dagar. Bryter man ner de Franska siffrorna ser man stora olikheter beroende på var man är anställd. Privatanställda strejkar 69 dagar, offentligt anställda 151 dagar och SNCF 647 dagar per år i förhållande till 1 000 anställda. SNCF har inte haft ett enda år utan strejker sedan 1947

I gårdagens första stora intervju efter ett års presidentskap, uttryckte Macron att Frankrike lider av 30 års icke-förändring. Problemet är att omvärlden förändras i snabb takt, Frankrike har inte hängt med och ligger långt efter, därav den frenetiska förändringstakten. Man behöver komma ikapp.

Det finns många tecken på att Frankrike går åt rätt håll. Budgetunderskottet förra året var inom EU normen (-2,6 %), efterfrågan på arbetskraft ökar kraftigt, brist har uppstått inom vissa yrkesgrupper, ekonomin växer, industrin investerar, skatteinbetalningarna ökar etc.

Vad bråkar man om? Varför strejkar man?

SNCF

Regeringen önskar förändra järnvägsarbetarnas avtal, vidare skall man konkurrensutsätta tågtrafiken i Frankrike. Regeringen har accepterat att nuvarande anställdas avtal skall kvarstå och även överföras till ny arbetsgivare om man övergår till konkurrent. Nytt avtal skall gälla bara nyanställda. Fackföreningarna vägrar att godkänna detta och man motsätter sig att bli konkurrensutsatta. Man kräver att regeringen kommer till förhandlingsbordet och säger att det inte blir några förändringar. Macron säger i talet att regeringen kommer att genomföra dessa förändringar, strejken blir säkert långvarig.

Järnvägsanställda är nog rädda för att inte vara anställningsbara i nya företag, därav det hårdnackade motståndet.

Air France

Bolaget har efter många års ekonomiska problem fått näsan över vattenytan. Nu kräver facken att de skall få en löneökning på 6 % som kompensation efter många års rationaliseringar. Företaget gav i början 1 %, nu har man sagt att man kan gå upp till 2 %, strejkerna lär fortsätta även här.

Domare och Jurister

Regeringen har föreslagit en mängd förändringar och förenklingar som skulle leda till kortare handläggningstider och billigare lösningar. Detta motsätter sig många jurister och hänvisar till rättssäkerheten. Regeringen menar att om t.ex. ett par är eniga vid en skilsmässa och om det inte finns tvister behövs inte ett domstolsbeslut, detta motsätter sig juristerna. Vad det troligen handlar om är att juristerna ser sitt debiteringsunderlag minska, därför protesterar man.

Studenterna

Blockerar många universitet och protesterar högljutt. Regeringen har lagt fram ett förslag där man begränsar antalet som får börja på en utbildning, t.ex. läkarlinje. Tidigare har alla som har behörighet fått börja, efter ett läsår har man begränsat antalet som får fortsätta. Regeringen tycker att det är slöseri med tid och pengar att alla skall få gå ett år, man önskar begränsa antalet till xxxx utbildningsplatser redan första året. Betygen samt ett ansökningsbrev skall ligga till grund för uttagningen till linjen, vilket inte gillas av studenterna. Även lärarna protesterar därför att de måste läsa och bedöma ansökningar vilket utökar deras arbete.

Man kan konstatera att Frankrike utvecklas genom konfrontation och att vi i Sverige är vana med förhandling och samförstånd som leder till utveckling. Resultatet kanske är detsamma, men vägarna dit ganska olika.

Frankrike går mot en het vår.

På SNCF (Svenska SJ) blir det strejker under hela våren, man kallar den Lotto-strejken. Det kommer att bli strejk 2 dagar av fem och man har redan tagit ut vilka datum som strejkerna genomförs, därav Lotto syftningen.

  • April: 3, 4, 8, 9, 13, 14, 18, 19, 23, 24, 28 et 29.
  • Maj: 3, 4, 8, 9, 13, 14, 18, 19, 23, 24, 28 et 29.
  • Juni:  2, 3, 7, 8, 12, 13, 17, 18, 22, 23, 27 et le 28.

Det är flera stora fackförbund som deltar, påverkan på tågtrafiken kommer att bli kraftig. Undvik att åka dessa dagar, boka i god tid på de andra dagarna.

Offentlig förvaltning strejkar den 22 mars, gå inte till kommuner, statliga inrättningar etc.

SNCF visar sin solidaritet med offentligt anställda samma dag, troligen inte någon strejk. Man går ut på gatorna bara.

Anställda på flygbolaget HOP strejkar den 22 och den 23 mars.

Anställda på Air France strejkar den 23 och den 30 mars.

Anställda på Carrefour strejkar den 31 mars.

Pensionärerna strejkade igår, men det påverkade inte arbetet så mycket.

Frankrike har problem på Mayotte, vad är det?

Frankrike har en mängd landområden runt om i världen som skapar problem då de efterfrågar mer bidrag, bättre skolor, mer säkerhet, mindre arbetslöshet, bättre sjukvård, lägre priser på mat etc. etc. De senaste problemen är en liten ö som ligger utanför Mocambique strax norr om Madagaskar med 250 000 invånare som heter Mayotte, hört talas om den ön? Förra året var det Franska Guyana.

Många av dessa områden härstammar från den gamla kolonialtiden, då Frankrike var en stormakt både politiskt och ekonomiskt. Dessa områden utgör 18 % av Frankrikes landområden, men bara 4 % av befolkningen. Det bor ca 2,7 miljoner på dessa områden. Regeringen har en minister som ansvarar för dessa områden. Området som ligger längst bort är en flygresa på 16 800 km. När det är val startar röstningen redan dagen innan för att man skall få in alla röster till valdagen på franska fastlandet.

DROM (Les Département ou Régions Francaise D`Outre-Mer)

Tidigare hette dessa områden DOM (Départements D´Outre-Mer) men har sedan 2003 omdöpts till DROM. Följande områden ingår i denna grupp: La Martinique (Västindien), La Guadeloupe (Västindien), La Guyane (Franska Guyana) (Sydamerika ovanför Brasilien), La Réunion, (öster om Madagaskar) och La Mayotte.

DROM har samma status och lagar som ett Département (Län) på Franska fastlandet. Vissa lokala anpassningar kan göras pga. deras geografiska läge.

COM (Collectivités D´Outre-Mer)

Tidigare hette dessa områden TOM (Territoires D´Outre-Mer) men har sedan 2003 omdöpts till COM.

Följande områden ingår i denna grupp, Franska Polynesien (Stilla Havet), Saint-Pierre-et-Miquelon (Utanför New Foundland, Kanada), Wallis-et-Futuna (Stilla Havet, ovanför Fidji-öarna), Saint-Martin (Västindien) och slutligen den gamla Svenskön Saint-Barthélémy (Västindien)

Dessa har en utökad autonomi till Frankrike. De kan påverka hur lagar skall implementeras. Dessa områden har en heterogen hållning till Frankrike, lite större frihet och mer självständighet. Franska Polynesien har t.ex. en egen flagga.

Övrigt

Nouvelle Calédonie (Nya Kaledonien, ligger utanför Australien närmast Stora Barriärrevet) har en specifik ställning efter att stora oroligheter utbröt 1998. Regeringen har lovat att det skall ske en folkomröstning om deras tillhörighet till Frankrike. De kan m.a.o. bli självständiga. Frankrike är stora bidragsgivare till området.

Frankrike har även territoriella anspråk på delar av Antarktis.