Fabriken läggs ned, då tar vi ledningen som gisslan!

När det är frågan om nedläggningar av fabriker eller företag i Frankrike tillhör det inte ovanligheterna att VD / ledningen tas som gisslan. Det hände i förra veckan på ”La Fonderie de Bretagne”. Facket CGT stängde in 7 personer och krävde att få information vad som skall hända med ”deras” fabrik. De var fackets gisslan i ett par timmar på kvällen. De blockerade dessutom fabriken under några dagar och lamslog produktionen.

Det mest otroliga är att fackens agerande aldrig får några polisiära påföljder eller att åtal inleds. En bekant råkade ut för detta då företaget skulle stänga ned en fabrik i Paris och flytta produktionen till en annan anläggning i Frankrike. Han satt inlåst en hel kväll. Att kontakta polisen var inte någon bra idé, det är som att slänga bensin på brasan. Efter ett tag fick de tag på en statlig medlare som kunde hjälpa till i förhandlingen och han kom ut efter midnatt.

CGT har hamnat i en mycket besvärlig situation. De kan inte arbeta konstruktivt. De anser att det är staten som skall se till att produktion kan bedrivas i fabriken.

Vad gör ”La Fonderie de Bretagne”? Det är ett gjuteri som ägs av Renault och de tillverkar motordelar, växellådor och annat gjutgods till sina bilar. Renault har meddelat att de önskar sälja anläggningen. Renault är i stora ekonomiska problem och denna anläggning har de ägt sedan 1965. Under storhetstiden var det 1 600 personer anställda, idag är det 355 personer.

Fackförbundet CGT som driver protesterna säger att de bara vill fortsätta arbeta. De tycker att Renault skall ta hem produktion från andra länder och behålla arbetstillfällena i denna fabrik. CGT hävdar att produktion flyttas till Turkiet, Portugal och Spanien. Detta accepterar man inte. Naturligtvis finns det ekonomiska realiteter bakom Renaults agerande. Hela gjuteriindustrin ser en mycket mörk tid framför sig, man räknar med att 5 200 arbetstillfällen kommer att vara hotade i Frankrike fram till 2030. Bilindustrin håller på med en massiv omställning.

När man läser om fackens kamp så är det som om de går baklänges in i framtiden. De blickar tillbaka hur det var en gång i tiden. Kan man inte se framåt, kan man inte se bakåt, då får man se upp!

Hur har man hamnat i denna situation. Facken har inte förståelse för den stora industriella omställning som sker. Hela bilindustrin håller på att ställa om för att vi skall köra elbilar och hybridbilar. I fortsättningen kommer vi inte att köra diesel och bensinbilar och därför håller bilindustrin på att justera sina produktionsenheter. Politikerna ligger på för att vi skall uppnå en klimatneutral miljö på grund av klimatutmaningarna. Därför kommer bilarna inte att innehålla lika mycket gjutet gods. I framtiden är det elmotorer och elektronik i bilarna. Facken har inte tagit in denna verklighet.

Den franska regeringen agerar som man alltid gör. Först är det beklagande att man lägger ned produktionsenheter i Frankrike, sedan ger man ”lite” understöd för att fabriken skall kunna göra något annat. Finansministern lovade direkt 50 miljoner euro som stöd för att fabriken skall kunna finna någon annan verksamhet. Facken sågade hjälpen, de ville behålla jobben, inte få stöd för att göra något annat.

De franska fackföreningarna har hamnat i ett mycket besvärligt läge. De håller fast vid gamla värderingar och har inte haft förmågan att utveckla sitt erbjudande. De är ”arbetarfrågor” som gäller fastän stora delar av arbetstagarna idag sitter på kontor. Anslutningsgraden är mycket låg, ca 8–10 % av arbetstagarna är medlemmar i ett fackförbund.

Igår demonstrerades det på Frankrikes gator och CGT var framträdande. De kommer att ta upp kampen mot nedläggningar och förändringar när pandemin är över. Det gör man genom strejker och manifestationer. Vad Frankrike behöver är att man försöker komma igång och enas om att landet är i behov av en nystart, inte mer strejker och protester.

CGT som en gång i tiden var Frankrikes största fackförbund har förlorat mycket. Man hade 2,5 miljoner medlemmar på 70-talet och idag har man ca 600 000 – 650 000 medlemmar. Industrin har förändrats från att företagen producerade allt till att man nu använder underleverantörer som tillverkar delarna och företagen skruvar ihop produkten. I de mindre företagen är det besvärliga att engagera arbetarna fackligt. Tidningen Le Figaro beskrev CGT:s problematik på en helsida. Varvet Saint-Nazaire är ett typexempel. För några år sedan hade man 12 000 anställda varav 2 000 på kontor. Idag är man totalt 2 000 anställda varav 1 200 på kontor och övriga som arbetar på varvet är anställda av underleverantörer. Varvet har full beläggning och bygger bland annat lyxkryssare.

CGT har sin historia i kommunistpartiet och deras huvudkontor heter ”La Centrale”. CGT består av 33 olika avdelningar och driver sin hjärtefråga om 32 timmars arbetsvecka. Kanske inte den bästa timingen nu när vi kommer ut ur en pandemi.

Samtliga fackförbund utmanas av rörelser på sociala media. Idag kan man skapa en rörelse utan att gå via de historiska strukturerna. Den sociala rörelsen ”le gilets jaunes” lamslog det franska samhället 2018 / 2019 och skapades på Facebook. Facken och politiska partier var förbjudna att delta i denna rörelse. Man tackade nej till alla inviter.

Flaggorna vajade för CGT vid demonstrationerna på 1: a maj, men hur länge kommer det att göra det. Om 15–20 år kommer dessa fackföreningar att finnas kvar? Kommer det någon ny rörelse?

Facken är föråldrade i Frankrike och behöver förändra sitt innehåll och anpassa sig till den tid vi nu lever i.

”Nous sommes en colères” hör man hela tiden i Frankrike. Fransmännen är alltid arga på något.

Debatten i franska parlamentet är kaosartad.

Pensionsreformen i Frankrike är i ett kritiskt skede. Strejkerna fortsätter och likaså demonstrationerna. Var igår borta i departementet le Var och spelade golf. I en rondell i le Var stod det ca 10 personer med gula västar och gjorde sig påminda. Inga demonstrationer bara som en påminnelse.

Lagtexten om ett förändrat pensionssystem har levererats till den franska riksdagen, Assamblée Nationale. De politiska partierna har lagt till ca 40 000 förbättringsförslag som nu skall debatteras. I huvudsak är det La France Insoumise och kommunisterna som har lagt förbättringsförslag, de förstnämnda har lämnat ca 23 000 förslag och de sistnämnda har lämnat ca 13 000 förslag. Hur kan man lämna så många förbättringsförslag? Man ändrar ordföljden, sätter in ett komma eller på annat sätt gör att texten inte är exakt densamma som den tidigare texten. Varje ledamot i France Insoumise har lämnat ca 1 100 förbättringsförslag. Ja, det är ju inte förbättringar man önskar bara lamslå debatten och hanteringen av ärendet i den kommission som skall gå igenom alla förslagen. Lagtexten har ca 40 paragrafer och efter en veckas debatt har man avslutat § 1, ca 39 kvarstår. Man räknar med att det tar ca 6 månader att avhandla alla tilläggsförslag. Hur kan man hantera detta. Regeringen kan besluta att genom en paragraf som heter 49.3 köra över riksdagen och få till en ny lagtext. Man är försiktig att genomföra förändringar genom att använda denna möjlighet, men det har gjorts tidigare, senast 2016. Antagligen kommer motståndarna hävda att det inte är ett demokratiskt förfarande.

Arbetsmarknadens parter sitter och förhandlar om hur man skall finansiera framtida pensioner och denna förhandling pågår till slutet av april. Regeringen hävdar att mellan 2018 och 2030 kommer nuvarande pensionssystem att bygga upp ett ackumulerat underskott om 113 miljarder euro. Det är därför man önskar förändra pensionssystemet.

En representant för fackföreningen CGT meddelade i veckan att man hoppar av dessa diskussioner för man anser att underskotten är överdrivna och att man bara önskar försämra för arbetarna. Underskotten är massiva inom vissa pensionskassor medan andra har stora överskott, så sammantaget ser det inte så illa ut. Några av de offentligt anställda pensionskassorna har stora underskott, se bild.

Grått är medel som staten tillskjuter, orange är avsättning från dagens arbetstagare och blått är utbetalningar till pensionärer.

CGT´s resonemang är ganska hårresande. De uttryckte följande i en artikel: Pensionskassorna har inte något underskott, de saknar intäkter. Genom att öka alla offentliga löner kommer pensionsintäkterna att öka och därmed försvinner underskotten. Så löser man ekonomiska realiteter på franskt fackföreningsvis.

Två år i rad har strejker lamslagit landet, först de Gula Västarna under 2018-2019 i ca 6 månader och nu strejker för att stoppa förändringen av pensionssystemen som har pågått i ca 4 månader. Det är inte lätt att vara näringsidkare i detta landet.

Är slaget om Frankrike avgjort?

En del av de franska fackföreningarna drömmer om att tvinga ned regeringen och presidenten på sina knän. Man kräver att förslaget om pensioner dras tillbaka helt och hållet. 1995 försökte Chirac att reformera pensionssystemet vilket resulterade i en långvarig strejk. Den avslutades efter 30 dagar då de styrande drog tillbaka förslagen på reform av pensionssystemet. Idag hoppas b.la. CGT, FO att tvinga regeringen till samma nederlag, man vill överhuvudtaget inte diskutera förändringar av pensionerna.

Efter att ha diskuterat frågan i 18 månader och förhandlat under 4 månader bröt strejken ut den 5 december och har nu hållit på i drygt 40 dagar, den längsta strejk någonsin i Frankrike. Regeringen har under dessa förhandlingar gått med på några undantag b.la. för de som bär uniform såsom militärer, poliser och brandmän. De anses ha sådana yrken som innebär en stor påfrestning på kroppen och de behåller därför sina tidigare villkor. Även de som dansar på operan har fått ett undantag.

Regeringens strategi är att ta yrkesgrupp efter yrkesgrupp och förhandla med respektive motpart och sluta överenskommelser så att man bryter ned motståndet. I helgen gav premiärminister Phillipe en öppning för det största fackförbundet CFDT genom att säga att 64 års pensionsålder är förhandlingsbart.  Regeringens linje har varit att flytta åldern för full pension från 62 år till 64 år. Väljer man att gå tidigare än 64 år skulle man få lägre pension och går man senare skulle man få en bättre pension. Regeringens eftergift är en öppning som kan innebära att viljan fortsätta strejken nu har minskat betydligt. Premiärminister har också varit tydlig med att förhandlingarna inte får innebära höjda skatter, minskade pensioner eller andra avgifter för att täcka det beräknade underskottet 2027. Det beräknas att uppgå till ca 12 miljarder euro. Det är nu upp till parterna att diskutera hur en sådan lösning ska kunna utformas. Det blir säkert en cocktail av olika åtgärder. Denna förhandling ska vara klar i slutet på april för att sedan tas till riksdagen för omröstning och det kan eventuellt ske innan sommaren.

En intressant fråga är om fackens ledare har medlemmarna med på tåget. Vissa medlemmar säger att de ska fortsätta strejken.

Genom att agera på detta sätt har regeringen vunnit tre saker. Lite respit med strejkerna genom öppningen med CFDT, strejkerna är i avtagande. Man har också tagit bort frågan från kommunvalet som ska ske i mitten av mars månad. Även de strejkandes uthållighet minskar genom att man drar ut på tiden och ska förhandla ända till slutat av april månad.

Det finns bara ett förbund som har en strejkkassa och det är CFDT, de övriga har inte någon formell ersättning till de strejkande. CGT har startat en insamling på Facebook och den 6 januari hade man fått in ca 2 miljoner euro som fördelas bland de strejkande. De strejkande arbetar några dagar emellanåt och då strejkar kollegorna och på det sättet lamslår man ändå de kommunala transportmedlen. Sjukskrivningarna har också ökat dramatiskt.

Det näst största fackförbundet CGT har sagt att man kommer att fortsätta strejken till dess att regeringen kommer att dra tillbaka sin reform. Genom detta ställningstagande har man satt sig i en besvärlig situation, man riskerar att bli totalt överkörda av regeringen om de styrande hittar lösningar med de andra facken.

Här i Frankrike säger man ”varför göra det enkelt, när man kan göra det komplicerat”. Pensionssystemet är precis på det sättet, ett myller av olika regler och avtal som innebär stora olikheter mellan samma yrkesgrupper. Om man kör buss i Paris kan man gå vid 57 års ålder, kör man buss i Bordeaux kan man gå vid 62 års ålder!

Regeringens mål är att ta bort de fördelar som ”Régime Spéciaux” d.v.s. för de som arbetar för SNCF (SJ), RATP (SL), el och gas företag samt Banque de France och som fick sina fördelar i början av seklet eller direkt efter andra världskriget. Det kan nu kanske bli verklighet. Enligt tidningen Le Point 12/12 2019 så har dessa grupper en mycket trevlig pensionering att se fram emot, det är därför som de strejkar och försvarar sina intressen. Bilden visar vilka pensioner som genomsnittsfransmannen får samt vad de som strejkar får.

Genomsnittlig pension brutto för olika kategorier som gick i pension 2017 som ”Cour de Comptes” undersökt.

Dessa grupper har ett mycket stort underskott i sina pensionskassor idag. För några årtionden sedan var det annorlunda, då var deras kassor i balans. Idag är det staten som täcker upp deras underskott så att de kan motta dessa pensioner. Folket stödjer de som strejkar, men folket betalar genom skatten deras pensioner.

Bilden nedan visar på vad som kommer in i pensionskassan, vad staten täcker upp med samt de utbetalningar som görs. Detta är grunden till behoven av att reformera hela systemet.

De olika pensionskassornas underskott

För att uppnå full pension skall man ha arbetat xx antal kvartal, detta skiljer sig mycket mellan olika yrkesgrupper och när man är född. I många privata företag behöver man ha arbetat 43 år för att få full pension. Detta gäller för de som är under 50 år idag. De som kör tåg behöver knappt 38 år på sig för att få full pension. Det finns dessutom yrken som anses vara tunga och av olika skäl får de en rabatt så att de kan gå tidigare.  

I privata företag gick man i pension vid 62,7 års ålder under 2018, vilket är högre än den lagstadgade åldern som är 62 år.

En annan grupp som strejkar i dagarna är juristerna. Deras situation är lite annorlunda. De har stora överskott i sin pensionskassa och de har skött sina inbetalningar/utbetalningar genom åren. De tror nu att staten skall konfiskera denna kassa med överskott och att de skall bli lurade på en bra pension.

Regeringens förslag är att centralisera alla kassor och skapa ett enhetligt regelverk för de flesta fransmännen. Idag finns det 42 olika pensionskassor och de har naturligtvis en styrelse och en ledning som sköter den dagliga driften. Tanken är att det skall skapas ett system och det innebär naturligtvis också förändringar för de som styr dagens pensionskassor. Många kommer att få minskat inflytande och kanske även minskade intäkter då dessa centraliseras.

Paris har drabbats mycket hårt av strejkerna. Man har beräknat att det har kostat hotellen ca 420 miljoner euro, restaurangerna ca 300 miljoner euro, SNCF ca 1 000 miljoner euro och RATP ca 150 miljoner euro. En hel del anställda har blivit kortfristigt friställda i affärer runt kommunala transporter då tunnelbanor stått stilla och kunderna har försvunnit. Många har fått 1-3 timmars extra transporttid för att ta sig till arbetet. Ändå kan man konstatera att huvuddelen av fransmännen faktiskt fortsatt stödjer de strejkande. Man kan inte ha på sig svenska glasögon i detta land, man får helt enkelt byta till franska för att förstå sig på händelseutvecklingen.

Strejken är inte avbruten, men kraftigt avtagande. På SNCF strejkar ca 4 %, men ca 22 % av lokförarna. Demonstrationerna i Paris har gått från 450 000 den 9/1 till 28 000 i veckan. En annan paradox är att 57 % önskar att strejken upphör men 66 % stödjer de som strejkar enligt en undersökning som kom i veckan. Vi får se vad som händer under våren.