Är protesterna över nu? Inte riktigt ännu. Sakta kommer Frankrike att återgå till något som liknar ett normaltillstånd. Arbetarnas dag den 1 maj var det 728 000 som demonstrerade över hela Frankrike. Enligt fackföreningen CGT var det 2,3 miljoner som demonstrerade. Förvånansvärt få demonstranter, alla är lediga och kan delta. Jag tror att de flesta inser att förändringen kommer att genomföras och det är de sista tappra som fortfarande visar sitt missnöje över den höjda pensionsåldern. Jag som svensk är förvånad över upprördheten. Den höjda pensionsåldern genomförs fram till 2030. Man höjer pensionsåldern med 3 månader varje år.

En sak återstår. Riksdagsmän har lämnat in en ansökan om att få saken prövad i en folkomröstning. Det krävs nästan 190 senatorer och riksdagsmän för att ansökan skall kunna göras och det har man samlat. Den 3 maj tar Le Conseil constitutionnel ställning till deras ansökan. Avslås denna så är saken klar. Skulle de bevilja folkomröstning fryses hela förändringen. Vid ett beviljande måste de få fram knappt 4 miljoner underskrifter och det borde inte vara något problem då ca 65% av befolkningen är emot höjd pensionsålder. I veckan avgörs denna fråga.

Varför är protesterna så stora mot denna pensionsreform? En sak är klar. Fransmännen har inte samma inställning till arbete som i Sverige. Man arbetar 35 timmar per vecka. Man går i pension vid 62 års ålder. ”Man lever inte bara för att arbeta” som någon uttryckte det.

De som driver hela denna proteströrelse är les régimes spéciaux. Det är anställda vid statliga el och gasföretag, SNCF, RATP, Marinanställda, Banque de France, Operan i Paris, Comédie Francaise och anställda vi statliga industrier.

I privat verksamhet går man i pension vid 63 år idag i genomsnitt, régimes spéciaux 56–60 år och offentligt anställda 61,5 år. Som ni ser är det de två sistnämnda som har mest att förlora på den höjda pensionsåldern till 64 år.

Dessutom är de ofta med i fackföreningarna och driver sina frågor stenhårt. Det största fackförbundet inom SNCF är CGT och de har 35 000 medlemmar i bolaget. Till det kommer UNSA, Sud Rail och CFDT. Det är troligen ca 100 000 engagerade medlemmar i SNCF och de är dessa som strejkar och stoppar trafiken. Totalt arbetar drygt 275 000 inom SNCF.

I Sverige är facken organiserade enligt olika industriverksamheter. I Frankrike är de organiserade på politisk bas. Det innebär att facken i Frankrike driver sin verksamhet utefter politisk övertygelse, inte vad som är bäst för verksamheten och för företagens fortsatta överlevnad. Här försvarar man uppnådda fördelar och att inga förändringar skall ske på bekostnad av de anställda.

När det kommer till strejkrätt har man rätt att påkalla strejk när som helst i Frankrike. Sverige hade en liknande situation, men det reglerades i Saltsjöbadsavtalet 1938. Innan detta avtal hade Sverige också återkommande strejker och oro på arbetsmarknaden. Man kallar Saltsjöbadsavtalet för den ”svenska modellen”.

Bara ett fackförbund i Frankrike har officiell strejkkassa, CFDT, de andra fackförbunden tillhandahåller inte detta skydd. Därför har arbetarna inte ekonomisk uthållighet att strejka i evigheter. Familjeförsörjningen blir lidande och man får ta av sparpengar. Efter ett tag avtar strejklusten.

Frankrike lär nu återgå till mer normal verksamhet vilket betyder att det lugnar ned sig och man återgår till att arbeta. Strejker sker hela tiden så det är ett normalt inslag i vardagen.

Det värsta har vi nu passerat och vi ser fram mot en härlig sommar som redan har börjat i södra delarna av landet.