För att förstå hur den ökade pensionsåldern från 62 till 64 år som skapat sådan upprördhet måste man förstå historien. Dessutom skall förändringen vara fullt genomförd först 2030.

De som protesterar mest är de som har mest att förlora. Det är « Les Régimes Spéciaux ». Det är en kvarleva efter förhandlingar mellan regeringen (De Gaulle) och facken efter andra världskriget. De har haft speciella regler i 75 år och dessa skall nu förändras. De som utgör Régimes Spéciaux är dessutom i högre grad engagerade i facklig verksamhet vilket gör att de både agerar och hörs mest. I Frankrike är det bara 8–10 % som är fackligt anslutna bland anställda.

Efter andra världskrigets slut var motståndsrörelsen mycket stark. De hade arbetat och organiserat sig för att kriga mot nazisterna. De fanns över hela landet och var en mycket central del av att invasionen lyckades genom att spränga järnvägar, elsystem, telefonlinjer etc. De hjälpte invasionsstyrkan att slå ut viktiga system för nazisterna. Många i motståndsrörelsen var kommunister och socialister. Kriget skapade stor fattigdom. Hela städer var lagda i ruiner genom de allierades bombningar. Paradoxen var att de allierade som bombade och förstörde bostäder, hem och städer var deras befriare. Ett pris man fick betala.

Efter kriget bildades en provisorisk regering och riksdag som utformade en ny konstitution som skulle bli den 4:e republiken. I den provisoriska riksdagen hade kommunisterna 27 % av platserna och socialisterna 25 %. Totalt var ca 65 % av platserna i parlamentet besatta av kommunister alternativt socialister i olika grupperingar. De Gaulle var den som ledde arbetet i riksdagen och förhandlade med alla som var delaktig i utformandet av den 4:e republiken. Den röstades igenom via en folkomröstning i oktober 1945 och den nya konstitutionen antogs i november 1945.

Åren efter 1945 var det stor oro i Frankrike med många strejker bland annat inom gruvnäringen och järnvägen. De fick igenom många av sina krav och fick en särställning i återuppbyggnaden av Frankrike och industrin. Kommunismen var förhoppning om en nystart och ett rättvist samhälle. Vintern 1947 var en av de kallaste och det var stor matvarubrist. Man fick 200 gram bröd om dagen och allt var på ransonering. Ransoneringen upphörde först 1949.

De Gaulle hade en mycket delikat situation och var tvungen att ge mycket till de olika fackföreningarna som organiserades efter kriget. Under 1948 var det stora strejker, gruvindustrin, industriföretag och skolor stängdes ned. Militären sattes in för att bryta strejkerna och öppna upp fabriker, grindar och tågstationer. Kommunisterna hoppades på en revolution och uppmuntrade demonstrationerna och den sociala oron.

Idag är facken ingen part i förhandlingarna för att utveckla industrin, deras uppgift är bara att försvara de uppnådda fördelarna. I Sverige är facken organiserade utefter industrin och har ett egenintresse av att skapa förändring för att företagen kan omvandlas och fortleva. I Frankrike är facken mot det mesta av förändringar. ”Vi älskar revolutioner, men hatar förändring”. De anser att det är regeringens roll att stödja företagen så att de kan överleva. Detta genom subventioner och bidrag.

Les Régimes Spéciaux består i huvudsak av El/gas-anställda, SNCF, notarieanställda, RATP, sjöfartsanställda samt de som arbetar inom statliga verkstadsföretag. Det finns 15 huvudgrupper.

Deras fördelar kommer från tiden efter kriget. De Gaulle sökte fackens stöd och fick detta genom att facken uppnådde stora fördelar. Det var pensionsålder, de kunde inte sägas upp, de hade garantier av olika slag. Familjerna kunde resa gratis (SNCF), de fick bra pension, de baserade sin pension på de senaste 6 månaderna lön etc. De Gaulle blev ju också president och var efterkrigstidens tydliga ledare i Frankrike. Man kan nog säga att han delvis köpte sig presidentposten genom att ge facken onormalt stora fördelar. Det är detta som hela pensionsbråket handlar om. Man vill inte avsäga sig sina fördelar. Macron vill förändra detta ålderdomliga system med alla fördelar och att samma system skall gälla för alla. Pensionsreformen har nu gått igenom alla instanser och man kommer att höja pensionsålder med 3 månader per år fram till 2030 då alla skall gå vid 64 års ålder. Det finns utrymme för vissa yrken att diskutera pensionsålder såsom brandmän, poliser, avloppsarbetare och de som började arbeta tidigt. För att få full pension skall man ha arbetat i 43 år i det nya systemet.  I tabellen ser ni vilken pensionsålder som gäller idag för de olika yrkesgrupperna i Régimes Spéciaux och när de idag kan gå i pension. De som arbetar idag betalar för dagens pensionärer. Inom Régimes Spéciaux arbetar det ca 500 000 personer och det är ca 1 miljon som uppbär pension. Ebberöds bank, men det vill inte facken gå med på. De tycker att de rika skall betala mer skatt, man skall höja skatten för företag och så vidare.

I gruvnäringen arbetar det 1 700 personer som betalar för 262 000 pensionärer. På SNCF arbetar 144 000 personer som betalar för 258 000 pensionärer. Inom el/gas företagen arbetar 140 000 personer och de betalar för 178 000 pensionärer. Detta för att ge några exempel. Om inbetalningarna inte räcker till är staten garant för pensionskassorna och de fyller på med skattepengar. Till 2030 säger man att underskottet kommer att bli ca 13 miljarder euro. Därför denna reform.

I tabellen beskrivs skillnaderna mellan de olika pensionssystemen. De som inte arbetar inom Régimes Spéciaux går i pension vid 63 års ålder i genomsnitt. Pensionen baseras på de bästa 25 löneåren samt att de får maximalt 1 410 euro. För de som kör tåg i Paris (RATP) baseras pensionen på de senaste 6 månaderna och de får 3 705 euro i pension. De går i pension vid 55,7 års ålder. De tillhör Régimes Spéciaux.

När man ser demonstrationerna och lyssnar på argumentationen är det facken som syns och organiserar diskussionen. De hävdar att det är en brutal reform att tvinga alla att arbeta till 64 år.

I Frankrike finns inte diskussionen att det inte är jämlikt med så många olika pensionssystem. Man har förståelse för att de som skall få det ”sämre” protesterar och strejkar. De har all rätt att göra så. När man frågar fransmännen om reformen tycker 70 % att de inte önskar denna reform. Vem vill arbeta längre!

Det finns många som säger att fransmännen är bortskämda och har för stora förväntningar på vad staten skall klara av och hur allt skall finansieras. På Tv hör man sällan någon oro för den stora skuldbördan som Frankrike har. Problemen ökar när räntorna stiger.