Jag höll ett föredrag på Rivieraklubben om Frankrikes koloniala historia och framförallt Algeriets historia. Här kommer en resumé om Algeriets våldsamma historia med Frankrike.

Frankrike har en kolonial historia över hela världen. Kolonierna fanns i Amerika, Afrika, Indien, Madagaskar, Syrien, Vietnam. Kambodja, Laos, Sydamerika och en hel del öar i Stilla havet och Indiska oceanen.

Frankrike hade stora områden i Afrika. De är länder som idag heter, Algeriet, Kamerun, Cote D´Ivoire, Guinea, Övre Volta, Niger, Senegal, Tchad, Mauretanien, Mali, Niger och Burkina Faso tillhörde de franska kolonierna. De sista fem länderna ingår i ett område som idag kallas Sahel.

De flesta av dessa länder fick sin frihet runt 1960. Själva processen påbörjades 1958 och självständigheten uppnåddes 1960 för de flesta länderna förutom Algeriet.

Sahel utgör fortfarande en stark fransk intressesfär. Jag skrev en artikel i juni 2019 om detta område, för er som vill meta mer kan läsa artikeln här: https://wordpress.com/post/franskafonster.blog/234.

Algeriet

Det som vi idag kallar för Algeriet var en integrerad del av Frankrike ända fram till 1962. Det bestod av tre departement Alger, Oran och Constatine.  Fransmännen landsteg 1830 i Alger efter att det varit under turkiskt styre i 300 år. I stort sett fram till 1872 pågick ett krig mot olika stamhövdingar och Frankrike hade 1840 ca 100 000 militärer i landet som stred mot dessa stammar.

Varför flyttade fransmännen till Algeriet? Vid fredsuppgörelsen 1871 övertogs Alsace-Lorraine av tyskarna vilket ledde till att många flydde från denna region och många av dessa valde Algeriet som tillflyktsort. 1872 var det ca 245 000 kolonisatörer vilket ökade till ca 750 000 fram till 1914. Frankrike beslagtog land som delades ut till nyanlända fransmän från Alsace-Lorraine. Det delades ut ca 100 000 hektar till nykomlingarna.

Det militära styret av Algeriet upphörde 1870 och istället blev det ett civilt styre där fransmännen hade 2/3 av den demokratiska makten. Alla algeriska judar fick automatiskt fransk nationalitet. På så sätt ökade man fransmännens närvaro med 37 000 röster. Sedermera fick också algerierna franskt medborgarskap men då måste de avsäga sig sin muslimska tro.

Man förfranskade samhället samtidigt som man undertryckte muslimska seder. I stort sett levde man parallellt, i separata samhällen, muslimskt och franskt.

Fransmän som bodde i Algeriet, i många fall i flera generationer, kallades för ”pieds noirs”.

Algerietkrisen

Efter andra världskriget uppstod en rörelse i forna kolonier i syfte att uppnå frihet från Frankrike. Efter andra världskriget drev Amerika på för att denna utveckling skulle ta fart.

Det började med mindre demonstrationer i Algeriet och i Sétif sköt militären på demonstranterna och 27 personer dödades. Demonstranterna hade algeriska flaggor och detta ledde till katastrofen. Upptrappning sker sedan gradvis och våldsamheterna leder till att 103 européer dödas. Militären går till angrepp och uppskattningsvis 6 000 – 30 000 algerier dödas i repressalierna. (siffrorna beror på om det är fransmännen eller algerierna som rapporterar dödsfallen). Man arresterar 4 500 algerier och 99 % av dessa arkebuseras. Fransmännen angriper otillgängliga områden med flyg och använder napalmbomber mot civila.

Som en motreaktion på fransmännens styre bildas FLN, Front de Libération Nationale, 1954. De skapar en regelrätt arme och bombar tåg, kaféer, lantbruk och offentliga byggnader. Syftet är att skapa panik och oreda bland fransmännen.

1957 utser franska armen en fallskärmsjägare, general Massu till ansvarig för militära operationer i Algeriet. I hans arme finns en Jean-Marie Le Pen som senare bildar Front Nationale. Under generalens ledning blir kontrollerna mycket hårdare. Man genomför husrannsakningar, arresterar alla misstänkta, upprättar läger och tortyr blir vardagsmat för att få fram information. Generalen ansåg att man bekämpade terrorism och därför accepterades dessa metoder av den politiska ledningen. Man rekryterar många algerier för fransmännens sak och dessa blev kallade Harki. Sedermera hamnade de i en svår situation, varken algerierna eller fransmännen ville ha med dessa harki att göra.

Resultat blir att fransmännen kväver upproret i städerna men FLN omgrupperar och flyttar ut på landsbygden.

1958 höll De Gaulle ett tal i Alger där han stödde sina landsmän i Algeriet som var en del av Frankrike. Samtidigt förhandlade man med övriga kolonier i Afrika för deras självständighet. De Gaulle tvivlade alltmer på den förda strategin i Algeriet. Frankrike var mycket kritiserad av övriga världen för den förda politiken i Nordafrika.

Algeriets självständighet

1960 indikerar De Gaulle att Algeriet måste få sin självständighet. Detta beslut leder till att OAS bildas, (Oganisation de L´Arme secréte). Det är en högerextrem militär organisation som ägnar sig åt terrorism för att bevara Algeriet franskt. De planerar militärkupper, bombar civila mål, mördar FLN-anhängare och försöker att sabotera De Gaulles ansträngningar för Algeriets självständighet.

Under perioden 1961-1964 utsätts De Gaulle för 5 mordförsök och det mest kända är yrkesmördaren Schakalens försök att mörda presidenten. Frederick Forsyth skrev boken som sedermera blev film.

1961 etableras FLN på franska fastlandet. Algerierna är en stor grupp i Paris. Frankrike har behövt arbetskraftsinvandring under de goda åren på 50 talet och det var ofta algerier som tog dessa jobb. De levde under svåra förhållanden och de genomförde en fredlig demonstration i Paris. Det var ca 22 000 personer, barn, gamla, kvinnor och män. Demonstrationen urartade och 150 demonstranter dödas och många skadas. 11 000 demonstranter arresterades och förhördes. Många utvisades till Algeriet.

1962 kommer Frankrike och FLN slutligen överens om Algeriets självständighet och ett avtal upprättas. I juli 1962 skall algerierna fira sin självständighet och frigörelse i Oran. Detta firande urartar totalt och européer och Harki förföljs. 700 personer dödas och paniken sprider sig bland pieds noirs som lever i Algeriet.  Åren innan självständigheten hade ca 150 000 pieds noirs lämnat Algeriet.

I juli månad flyr 650 000 pieds noirs och Harki till Marseille. Franska samhället var inte berett på denna flyktingvåg. Man antog att överlämnandet skulle ske fredligt. I Marseille var borgmästaren Gaston Deffere och fackföreningen CGT direkt avvisande mot dessa flyktingar. De som kom pratade franska men hade levt 5-6 generationer på en annan kontinent. De visste inte hur det franska samhället fungerade. Många av de som kom hade bara en resväska som bagage och man bodde i tält och olika flyktingläger. En stor andel slog sig sedermera ned utefter Rivieran. Man hör ofta kommentaren: – han är pied noir och då har fransmännen identifierat hans historia.

Många av de algeriska flyktingarna hamnade i flyktingförläggningar och levde ett besvärligt liv. Det fanns många regleringar och barnen hade undermålig skolgång. Många flyktingar levde fram till 1973 i sådana läger. Barnen till dessa flyktingar revolterade och det blev stor uppmärksamhet i media för algeriernas situation. Valery Giscard D´Estaing stängde sista förläggningen 1975.

Hur påverkar Algeriets historia det franska samhället

Fransmännen har inte gjort upp med sitt förflutna. Macron besökte Algeriet 2017 och bad om ursäkt för Frankrikes hantering av Algeriet. Han medgav att det hade begåtts brott mot mänskligheten från Frankrikes sida. Vidare bad Macron om ursäkt för behandlingen av Harki. Macron har tillsatt en enmans-utredning och Benjamin Stora lade fram sina konklusioner i veckan. Syftet med uppdraget är att finna vägar hur man skall försonas med sin historia, både från Algeriet och Frankrikes sida.

Man kan säga att Algeriet är ett sår som inte läkt. Många har mycket starka uppfattningar om vad som hände och uppfattningarna är mycket divergerande. Det finns ett starkt hat mot algerierna för vad de utsatte peids noirs för. I flyktingvågen till Frankrike ingick också många algerier och dessa har ansett sig illa behandlade när de kom till Frankrike.

I bostadsområden runt Paris är oron stor och det är nu tredje generationens algerier som växer upp och lever i utanförskap. Brottslighet och utanförskap hänger ihop och det finns bostadsområden där polisen har problem att agera.

Le Pen bildade sitt parti 1972 och bygger sin argumentation på en nostalgi om Algeriet samt att man skall utvisa algerier som bor i Frankrike. Vid presidentvalet 2017 var partiet det näst största partiet i Frankrike.

Pieds Noirs utgjorde ca 1 miljon personer som flydde från Algeriet. Harki, de algerier som samarbetade med fransmännen var ca 90 000. Franska soldater som deltog i kriget var ca 1,3 miljoner. Familjer har påverkats av dessa händelser och efter två generationer är det ca 9 miljoner personer som har en relation med kriget i Algeriet. Jag har vänner där pappor som stred i Algeriet aldrig har pratat om sina upplevelser under kriget, det var ett ämne som undveks.

I Storas rapport anges att ett sätt att kunna få försoning är att undervisningen i skolan skall breddas, sanningen skall berättas om vad som skedde i Algeriet. Dagens ungdomar säger att undervisning om Algeriet historia är bristfällig och att skolboken är tunn när det kom till detta avsnitt om denna besvärliga period.