En del av de franska fackföreningarna drömmer om att tvinga ned regeringen och presidenten på sina knän. Man kräver att förslaget om pensioner dras tillbaka helt och hållet. 1995 försökte Chirac att reformera pensionssystemet vilket resulterade i en långvarig strejk. Den avslutades efter 30 dagar då de styrande drog tillbaka förslagen på reform av pensionssystemet. Idag hoppas b.la. CGT, FO att tvinga regeringen till samma nederlag, man vill överhuvudtaget inte diskutera förändringar av pensionerna.

Efter att ha diskuterat frågan i 18 månader och förhandlat under 4 månader bröt strejken ut den 5 december och har nu hållit på i drygt 40 dagar, den längsta strejk någonsin i Frankrike. Regeringen har under dessa förhandlingar gått med på några undantag b.la. för de som bär uniform såsom militärer, poliser och brandmän. De anses ha sådana yrken som innebär en stor påfrestning på kroppen och de behåller därför sina tidigare villkor. Även de som dansar på operan har fått ett undantag.

Regeringens strategi är att ta yrkesgrupp efter yrkesgrupp och förhandla med respektive motpart och sluta överenskommelser så att man bryter ned motståndet. I helgen gav premiärminister Phillipe en öppning för det största fackförbundet CFDT genom att säga att 64 års pensionsålder är förhandlingsbart.  Regeringens linje har varit att flytta åldern för full pension från 62 år till 64 år. Väljer man att gå tidigare än 64 år skulle man få lägre pension och går man senare skulle man få en bättre pension. Regeringens eftergift är en öppning som kan innebära att viljan fortsätta strejken nu har minskat betydligt. Premiärminister har också varit tydlig med att förhandlingarna inte får innebära höjda skatter, minskade pensioner eller andra avgifter för att täcka det beräknade underskottet 2027. Det beräknas att uppgå till ca 12 miljarder euro. Det är nu upp till parterna att diskutera hur en sådan lösning ska kunna utformas. Det blir säkert en cocktail av olika åtgärder. Denna förhandling ska vara klar i slutet på april för att sedan tas till riksdagen för omröstning och det kan eventuellt ske innan sommaren.

En intressant fråga är om fackens ledare har medlemmarna med på tåget. Vissa medlemmar säger att de ska fortsätta strejken.

Genom att agera på detta sätt har regeringen vunnit tre saker. Lite respit med strejkerna genom öppningen med CFDT, strejkerna är i avtagande. Man har också tagit bort frågan från kommunvalet som ska ske i mitten av mars månad. Även de strejkandes uthållighet minskar genom att man drar ut på tiden och ska förhandla ända till slutat av april månad.

Det finns bara ett förbund som har en strejkkassa och det är CFDT, de övriga har inte någon formell ersättning till de strejkande. CGT har startat en insamling på Facebook och den 6 januari hade man fått in ca 2 miljoner euro som fördelas bland de strejkande. De strejkande arbetar några dagar emellanåt och då strejkar kollegorna och på det sättet lamslår man ändå de kommunala transportmedlen. Sjukskrivningarna har också ökat dramatiskt.

Det näst största fackförbundet CGT har sagt att man kommer att fortsätta strejken till dess att regeringen kommer att dra tillbaka sin reform. Genom detta ställningstagande har man satt sig i en besvärlig situation, man riskerar att bli totalt överkörda av regeringen om de styrande hittar lösningar med de andra facken.

Här i Frankrike säger man ”varför göra det enkelt, när man kan göra det komplicerat”. Pensionssystemet är precis på det sättet, ett myller av olika regler och avtal som innebär stora olikheter mellan samma yrkesgrupper. Om man kör buss i Paris kan man gå vid 57 års ålder, kör man buss i Bordeaux kan man gå vid 62 års ålder!

Regeringens mål är att ta bort de fördelar som ”Régime Spéciaux” d.v.s. för de som arbetar för SNCF (SJ), RATP (SL), el och gas företag samt Banque de France och som fick sina fördelar i början av seklet eller direkt efter andra världskriget. Det kan nu kanske bli verklighet. Enligt tidningen Le Point 12/12 2019 så har dessa grupper en mycket trevlig pensionering att se fram emot, det är därför som de strejkar och försvarar sina intressen. Bilden visar vilka pensioner som genomsnittsfransmannen får samt vad de som strejkar får.

Dessa grupper har ett mycket stort underskott i sina pensionskassor idag. För några årtionden sedan var det annorlunda, då var deras kassor i balans. Idag är det staten som täcker upp deras underskott så att de kan motta dessa pensioner. Folket stödjer de som strejkar, men folket betalar genom skatten deras pensioner.

Bilden nedan visar på vad som kommer in i pensionskassan, vad staten täcker upp med samt de utbetalningar som görs. Detta är grunden till behoven av att reformera hela systemet.

För att uppnå full pension skall man ha arbetat xx antal kvartal, detta skiljer sig mycket mellan olika yrkesgrupper och när man är född. I många privata företag behöver man ha arbetat 43 år för att få full pension. Detta gäller för de som är under 50 år idag. De som kör tåg behöver knappt 38 år på sig för att få full pension. Det finns dessutom yrken som anses vara tunga och av olika skäl får de en rabatt så att de kan gå tidigare.  

I privata företag gick man i pension vid 62,7 års ålder under 2018, vilket är högre än den lagstadgade åldern som är 62 år.

En annan grupp som strejkar i dagarna är juristerna. Deras situation är lite annorlunda. De har stora överskott i sin pensionskassa och de har skött sina inbetalningar/utbetalningar genom åren. De tror nu att staten skall konfiskera denna kassa med överskott och att de skall bli lurade på en bra pension.

Regeringens förslag är att centralisera alla kassor och skapa ett enhetligt regelverk för de flesta fransmännen. Idag finns det 42 olika pensionskassor och de har naturligtvis en styrelse och en ledning som sköter den dagliga driften. Tanken är att det skall skapas ett system och det innebär naturligtvis också förändringar för de som styr dagens pensionskassor. Många kommer att få minskat inflytande och kanske även minskade intäkter då dessa centraliseras.

Paris har drabbats mycket hårt av strejkerna. Man har beräknat att det har kostat hotellen ca 420 miljoner euro, restaurangerna ca 300 miljoner euro, SNCF ca 1 000 miljoner euro och RATP ca 150 miljoner euro. En hel del anställda har blivit kortfristigt friställda i affärer runt kommunala transporter då tunnelbanor stått stilla och kunderna har försvunnit. Många har fått 1-3 timmars extra transporttid för att ta sig till arbetet. Ändå kan man konstatera att huvuddelen av fransmännen faktiskt fortsatt stödjer de strejkande. Man kan inte ha på sig svenska glasögon i detta land, man får helt enkelt byta till franska för att förstå sig på händelseutvecklingen.

Strejken är inte avbruten, men kraftigt avtagande. På SNCF strejkar ca 4 %, men ca 22 % av lokförarna. Demonstrationerna i Paris har gått från 450 000 den 9/1 till 28 000 i veckan. En annan paradox är att 57 % önskar att strejken upphör men 66 % stödjer de som strejkar enligt en undersökning som kom i veckan. Vi får se vad som händer under våren.