Claude Weill är fransk journalist och politisk kommentator på tidningen Nice Matin och La Provence i sydfrankrike. Han syns ofta i tv på debattprogrammet C`est dans L´Air. Han hade en krönika i tidningen den 27 februari som jag har översatt. Jag har ofta uttryckt att Frankrike är ett land av paradoxer och han uttryckte det så väl i sin krönika. Ta del av hans syn på sina landsmän.

Så här skrev han i sin krönika;

” Ja men nej

Vi älskar när det är varmt och vackert väder, även den 26 februari; men vi är rädda för klimatförändringen.

Vi är vill ställa upp och rädda planeten; men inte betala 20 centimes mer för diesel eller bensin.

Vi är medvetna om hur illa vi behandlar djur; men vi är inte beredda att bli vegetarianer.

Vi vet att flyget har stark påverkan på utsläpp av koldioxid; men vi är inte beredda att avstå från resor till solen på platser som ligger långt bort.

Vi tycker att vi betalar för mycket skatt; men vi är oroliga för försämrad offentlig service.

Vi tycker att sociala avgifterna är för höga; men vi är fästa vid det mycket väl utbyggda sociala skyddsnätet.  

Vi är för att minska de offentliga utgifterna; men emot alla förändringar som föreslås.

Vi beundrar den tyska ekonomins utveckling; men vi vill absolut inte följa deras exempel.

Vi är fästa vid EU; men under förutsättning att EU är som Frankrike fast större.

Vi är ett chauvinistiskt folk; men ger snabbt efter för självömkan.

Vi tycker att rika skall betala mer skatt; men vi förstår de som flyttar till länder med lägre skattetryck.

Vi tycker att staten skall fatta snabba och effektiva beslut; men bara under förutsättning att man tar hänsyn till alla medborgares synpunkter.

Vi är besvikna och kritiska till Macron; men vi tror att ingen av hans politiska motståndare skulle kunna göra det bättre.

Vi tycker att polisen måste ha utrustning för att kunna möte demonstranter som agerar med mycket våld; men vi är obekväma med de skador som uppstår när polisen använder LDB pistoler för att stoppa demonstranternas våld. (LBD= en pistol med stora gummikulor)

Vi har starka sympatier för de ”riktiga” Gula Västarna; men vi tycker att nu får det räcka.

Vi jämrar oss över att de små affärerna i stadskärnorna försvinner; men vi gör våra inköp på stora köpcentra utanför stadskärnorna.

Vi är indignerade över att VD tjänar miljonbelopp i de stora börsbolagen; men vi tycker inte det är konstigt att en fotbollsspelare tjänar det dubbla.

Vi tycker inte om de kapitalistiska familjerna; men vi beundrar och följer familjerna inom showbiz.

Vi importerade metoo rörelsen; men vi gör oss lustiga över amerikanarnas sätt att vara mot varandra.

Vi anser att dokumentärer och historiska program är betydelsefulla för vår kultur; men vi ser gärna på talk-shows och amerikanska såpa serier.

Vi kräks över tv nyheter som går 24 timmar om dygnet och gör sensationsjournalistik av alla nyheter; men vi sitter som klistrade framför tv:n för att ta del av dessa nyheter.

Jag skall sluta att räkna upp hur vi beter oss. Jag skulle kunna fortsätta med många fler exempel. Alla dessa uppräkningar baseras på opinionsundersökningar eller på beteendeundersökningar som har genomförts i Frankrike.

Vi är fransmän, vi är motsägelsefulla medborgare i ett komplicerat land. Vi är mästare i att tycka, ”men å andra sidan”, vilket lämnar oss till att inta en dömande hållning och radikala positioner.”

Lyckliga är de som har enkla idéer och som håller sig till dessa och låter handling och ord överensstämma. Men å andra sidan låter det väldigt tråkigt. ”

Jag tycker att det var intressant och klargörande att en fransman ser saker som många utlänningar som bor i landet redan har konstaterat. Men å andra sidan är vi svenskar ett tråkigt folk, om vi får tro Mr Weil!